Titta vad jag hittade på vårat fönster i går!

En solsuktande fluga!

Nästan lika magiskt som att se årets första fluga.

Tänk vad olika bemötande de stackarna får.

Bara några veckor efter "årets första" så vill man bara jaga dem med flugsmällaren.

Vi hade även blommande gräslök på tomten.

Förhoppningsvis återkommer jag till kvällen.

Jag har så mycket att berätta idag!

Tjipp så länge!

Ingen förkylning i världen kunde stoppa mig igår! (ja, kanske influensa då, men räknas den till arten "förkylning"?)

Jag hade iaf bara ont i halsen.

Jag och min artonåriga grabb gick på museum. Två stycken.

Men först fick jag vänta på honom i dryga timmen. Men vad gjorde det?

Jag satt så skönt på café "Sturekatten" och hade en god kopp the och en karlsbaderbulle. Men det bästa var att jag fick läsa dagens Dagens Nyheter - i fred! Så vad gjorde det att han var lite sen?  När han dök upp, så tog vi en fika! (nej, inte en bulle till, utan en god ost/skinkmacka. Så det så!)

Sen knatade vi bort över Nybroplan och Nybrokajen mot Nationalmuseét.

Det var ett härligt duggregn i den milda luften. Väldigt mycket folk ute, fortfarande mycket turister. Men så är det ju oxå höstlöv...lov menar jag.

Väl inne på museét så var det ännu mera folk. Vi fick inte tag på något ledig skåp, utan hängde upp jackorna på en galge.

När vi sen skulle passera spärren till själva utställningarna, så blev jag stoppad av vakten.

"Du får inte ta in din stora väska", sa hon. (nej, det var ingen resväska, utan en helt vanlig axelremsväska av ordinär modell)

Jag blev lite putt, det fanns ju liksom inga skåp lediga.

 Men hon var proffsig. Ignorerade mig totalt. Inget tjafs, här inte. ( jag menar det, jag är inte spydig just nu!)

Helt plötsligt viskar min son i mitt öra: "Kolla in henne! Hennes väska är ju mycket större än din!"  (Typ gigantisk i jämförelse!)

Och då händer något pinsamt... Jag, inte min son, utan jag skvallrar till vakten! "Men hon då, hon har kommit in med sin stora väska", gnäller jag och pekar!  Just precis; pekar!!

Vakten sa " det har jag missat" och springer efter henne!

Tur för mig så såg tjejen med den gigantiska väskan aldrig att hon blev angiven.  Sonen och jag skyndar oss till skåpen för att jaga någon som kanske är på väg hem. Vi hade tur! Framför ögonen på tjejen med den gigantiska väskan, så får vi ett skåp.

Utställningen då? Jo, den var bra, men det var mycket folk och varmt.

(tänk på att jag bor på en plats där det inte bor så mycket folk, jag är inte van med trängsel)

Sen tog vi buss 47 till Liljevalchs och tittade på "den stora färgskrällen" med målningar av Sigrid Hjerten, Isaac Grunewald och Leander Engström.

Helt underbara målningar! I promise! Gå genast och titta själva!

Tyvärr fick man inte fota, annars hade jag kunnat lägga in några bilder, till er som inte bor speciellt nära huvudstaden.

Sen blev det kinamat.

Vi skildes åt, min son och jag, med dagens visdomsord (från mig förstås);

"Man ska inte göra så där som jag gjorde därborta. Skvallra, alltså. Det var fult gjort... "  Han flinade bara till svar.

Men jag undrar fortfarande; vafför inte stora väskor? Tror de att jag tänker stjäla en stor tavla eller att jag har en bömb i väskan?

Vad tror ni?

Tjipp!

Men i natt var det allvar!

Hade jag haft en handgranat, hade jag kastat den!

Mot vem, kan man med rätta undra?

Och hade det isåfall hjälpt?

Skulle inte tro det!  Men det hade kännts väldigt bra!

(Jag kan skriva så här, eftersom jag inte har en om aning vad  en kastad handgranat hemma i mitt hus skulle ha för effekt. Jag gissar att de alltid överdriver på film. För en sån smäll hade jag inte velat ha!)

Vad har hänt då, undrar ni säkert nu.

Jo, lillkillen, 10½ månad och ena halvan av en tvillingkonstillation, ville/kunde inte sova. (jaha, än sen då? Så är det ju att vara småbarnsföräldrar. Kom med nåt nytt!)

Först somnade han så bra. Sov i ca 1½ timme. Sen var det kört!

Han grät hjärtskärande!  Jag tog ner honom till köket. Vi åt lite bröd.

Han var glad och nöjd. Han hade säkert bara varit lite hungrig...

Knappa timmen senare, gick vi och la oss. De andra i huset sov så gott.

Tjo hejsan... gråten började igen. Som jag skrev igår, så har han fått en ny säng (av spjälor).  Innan har han sovit bredvid mig i dubbelsängen, och det är klart, inget går upp emot mammas närhet! (så är det!)

Problemet är att min arm inte kommer in mellan spjälorna, så att jag kan klappa honom och stoppa in nappen. Armen kommer in, med nöd och näppe, men jag kan inte vrida den, och då är det ingen större vits.

Så jag får sätta mig upp på knäna och hänga ner istället. Inte skönt!

Speciellt flera gånger nattetid. Det tär...

Klockan 03.00 gav jag upp. (Då hade han somnat och vaknat ca 5 ggr.) Tog upp honom och så fick han ligga bredvid mig istället. På 90 cm. Mjuk säng. Ni hajar, va?! Man hamnar väldigt nära varandra då...

Och lagom till han tystnade, så vaknade lillstrumpan till... Med följd att jag måste stoppa in hennes napp (jo, hon kan göra det själv, men har fått för sig helt plötsligt att inte nyttja den kunskapen - nattetid). Med följd att jag måste vända mig om, med följd att han vaknar till och kryper närmare mig, med följd att jag har ingen plats kvar att ligga på, med följd att jag måste flytta honom - gissa vad... han vaknar upp ännu mera och skriket börjar om från början, med följd av att mamma (jag) vill ha en handgranat!

Och jag vill kasta den mot andra rummet där min kära sambo ligger och sover sin skönhetssömn! Känner mig orättvist utnyttjad! Känner att så här var det inte tänkt! Känner att om jag inte får sova snart (Nu!!) så exploderar jag... Tänker att han har ingen aning vad som händer i vårat sovrum.  

Och så där fortsatte det hela natten! Jag fick som längst sova en timme, sen var det upphackat.  

 Hur mår jag nu då?  Som sagt; trollen spricker i dagsljuset! Nu kan jag inte förstå att känslorna var så starka inatt!

Det känns ju jättelöjligt, ju! 

Och min sambo  hade hört att "det var jobbigt i natt".

Han ska försöka komma hem tidigare idag (typ före 17).

Annars älskar inte han mig! (vilka krav jag har, va!!  :-)  )

Tjipp i lingonskogen!

...som slutet är på en klassiker. Bergis från sextiotalet. Kanske tidigare.

Mannen lämnade in ett plagg, minns ej vad, och skräddaren ändrade och ändrade. Till slut bidde det bara en tummetott. (Den är roligare i verkligheten, jag lovar).

Det jag ville säga är så där blir det oxå när jag ska sy något. (Hur kan jag minnas det? Det måste ju iaf vara årtionden jag ens försökte!)

Jag hade syslöjd i åttan. Jag lyckades sy en kjol. WOW!!

Det var en väldigt vid kjol, eftersom det rådde 50-talsfeber i landet.

Så jag sydde en 50-talskjol, med 70-talstyg... (eh - wow liksom).

Jag sydde och jag sprättade. Jag sydde och jag sprättade. Och sprättade.

Lägg till gånger 1000!

Det var bara att konstatera att 50-talsmodet inte var speciellt aktuellt när jag var klar... (Story of my life!)

Vi fick inga betyg i åttan, och tur var väl det.

Till nian valde jag åter träslöjd.

Jag kan sy i knappar och jag kan spänna fast tyg på stolsitsen. För då använder man en häftpistol. (Nej, för tusan, inte när man syr i knapparna! Kan ni ingenting, eller? Då använder man nål och tråd, vetja. Men visst, jag håller med; häftpistol är lite mer macho!)

Och nej; jag kan inte ens lägga upp ett par byxor. Det blir bara ett par himla korta shorts. Fast varför ska man kräva det av mig? För att jag är tjej, eller!?! Så bli inte så förvånad. (Jo, erkänn, lite förvånad blev du allt. "det är ju jättelätt ju!" Släng dig i väggen!)

Jag och tyger - vi är inte sams, helt enkelt.

Ni skulle bara se mina "ihopvikta" lakan och örngott...

Det blir ju inte snyggare heller, när man inte använder en mangel.

Det enda som blir snyggt, är vanliga, normalstora handdukar.

PÅ TAL OM HÄFTPISTOL!! Nu minns jag vad jag gjorde förr i tiden!

Jag häftade upp brallorna längst ner!  Och häftade fast detaljer på skorna som gått av. Himla innovativt, tycker jag! (Ja, jag var tonåring då.)

"Sy och tyg"-generna har helt enkelt hoppat över mig.

Och endast mig av alla kvinnor på mammas sida av släkt(fan)skapet.

(Vaddå, jag bitter?)

Jag rabblar på: mormor, moster, moster, mamma, syster, 4 kusiner o deras döttrar (fem st). Det skulle vara intressant att ta reda på hur många av mammas sextio (!) kusiner som har ärvt sy-genen.

Fast det känns som överkursernas överkurs just nu!

Finns roligare saker att ta reda på just nu.

T ex, vad f-n blir det till middag?? 

Sa jag roligare?  Hm, jag ändrar det till  -  PANIIIK!

Tjipp!

Är det fler än jag som säger alltför ofta: Det är det värsta jag vet!

Om flera, olika saker, fast det egentligen bara kan vara en sak som är det värsta! (Rätt ska ju då egentligen vara; bland det värsta jag vet!)

Min sambo blev så förvånad i början av vår bekantskap, att jag hade så många "det är det värsta jag vet!" Det var inte så lätt att göra mig till lags och undvika vissa saker. Väldigt förvirrande, tyckte han.

 Han bad mig till slut att lista dem, på en 10-gradig skala.

T ex om jag sa om kokt, kallnad potatis, som låg kvar på min tallrik när allt annat var uppätet, att det var det värsta, så bad han mig gradera på en skala mellan 1-10.

"En absolut tia", sa jag.

"Men igår sa du ju att smulor i sängen var en absolut tia", invände han förvirrat.   Vi kom överens om att jag fick ha tio stycken absoluta tior.

(Jag har ju sagt att han är snäll!)

När kvoten var full, fick jag gradera resten mellan 1-9.

Det mesta "det värsta" hamnar på 10:an...  Resten är inte så mycket att bry sig om.

Möjligtvis lite småsaker i trafiken; hur andra kör och gör. ( Själv gör jag sällan misstag i trafiken. Jo för tusan, det är sant!! Jag har dökoll!).

Osökt kommer jag in på denna historia:

"Ur trafikradion: Polisen varnar för en bil som kör mot färdriktningen på E18 norrgående.   Mannen (alltid en man!) i bilen vars radio är på;

En bil?? Här kommer det ju flera hundra!!!"

Nåja...

Förutom kall potatis och smulor i sängen:

all mat som har kallnat på tallriken

varm mjölk

spindlar större än en tumnagel

tjocka smörklumpar på mackan

lever

spenat

stå vid kassan och inte ha pengar på kontot

äta något, som man tror är gott, men visar sig vara något helt annat.

(t ex äta vindruvor som visar sig vara oliver, äta chokladbollar som visar sig vara fikonbollar, äta mandelgiffel som visar sig vara mögelostgiffel och den värsta: ta en klunk coca-cola som visar sig vara rödtjut!!)

Det blir tio.

Kan man undvika allt detta, så är livet gott!

God natt!

Jösses, jag var supernära att avslöja allt för min syster och min kompis idag!

"Allt" betyder bara "jag bloggar, jag bloggar, du måste läsa!"

Men jag besinnade mig ännu en gång. (Får man pris för sånt?)

Vill vara hemlig lite till.

Min pappas protes i överkäken har gått i två delar idag...

Så lunchen imorgon blev nästan inställd. Mamma säger att han tycker att det är pinsamt.

"Är det verkligen pappa som tycker det, eller är det du? undrade jag lite.

"Nej, han tycker det själv"

"Men inte tillräckligt pinsamt för att ställa in allt då?"

"Nej, han säger att det är ok"

"Alla vet ju att han är en gammal gubbe", sa jag då lite smidigt...

"Vi behöver ju inte berätta nåt roligt, så han slipper skratta iaf"

           Jag lovade att förvarna min sambo... Och jag lovade att inte skratta åt pappa.  Till saken hör att det är min mor som inte har nån humor!

Det har iaf min pappa sagt i alla år. Jag har hört det sedan jag var barn, så då måste det vara sant!  Och jag insåg för några år sedan, att det faktiskt är sant! Den humor hon har, är helt baserad på den s.k Savolaks-humorn.

Vi är inte många som förstår den. Inte ens vi som har känt henne väldigt, väldigt länge. (Det kanske är mest finländare som förstår den, eller i värsta fall; endast infödda savolaksare!!)

Däremot har jag fått höra av henne nån sällsynt gång, att jag har den s.k Savolaks-humorn... Men folk verkar ju förstå mig, så jag vet inte.  Den kanske har försvunnit med åren oxå. Jag kanske har blivit mer "mainstreem" (åh, denna engelska! Ofattbart att jag hade en stark 4:a i betyg).  Eller den kanske är ihopblandad till en nordisk-humor-kompott!

Jag har ju fått den underbara "Bergen-genen" också.  Men det är en helt annan historia! En lååång historia. Det kan jag inte ge mig in på just nu, min sambo kommer när som helst in genom dörren! Och det är jag glad för!

Pizza!! 

Terve, så länge.

Åh, vad nära det var i går att jag berättade allt för min sambo!

Men jag besinnade mig i sista stund. Puh!

"Allt", tänker ni kanske?

Det enda jag menar med "allt" just nu är själva bloggandet!

Jag har läst det jag har skrivit på bloggen (flera gånger om igen) och ser till min häpnad (kaxapa!) att jag skriver lite otydligt ibland. En mening som hänger ihop med en annan, kommer lite på fel ställe. Och då blir betydelsen nåt annat... Det är bergis de där himla parentesernas fel!

Hjärnan hänger inte alltid med när fingrarna dansar över tangentbordet.

(visst, jag skriver ganska fort och med fingrarna i rätt position... (eftersom det är min blogg så behöver jag inte vara blygsam!)  Jag är så gammal att jag har haft "maskinskrivning" i skolan. Jag har även haft "stenografi". Är den utdöd? Själv kan jag bara skriva mitt namn på stenografiska...)

Jag blir lite nojjig om det är så att folk missuppfattar mitt skrivna ord.

Att jag måste stava rätt och gärna kommatera på rätt ställe är oxå som ett ok på mina späda (hm, hm) axlar.

Den värsta farsoten av alla är just nu - SÄRSKRIVNING!! 

En styggelse! Fast ibland blir det ju roligt förstås.Men ibland totalt oläsligt och obegripligt. Men efter som ni är så upp märk samma så har ni redan märkt att den far soten har inte drabbat mig!

Född på stenåldern? Jajamensan! And proud!

Jag skrev ett sms till min artonåring härom veckan:

Lite sen!   (jag satt på tåget för att möta honom i stan)

Fick till svar: Är du?  ( han satt på ett annat tåg på väg till stan för att möta mig, om du kommer ihåg.)

Jag fattade noll! Var han spydig, typ; du är ju alltid sen, vem är förvånad?

Så när vi träffades öga mot öga, så undrade jag vad han menade.

"Är du spydig mot din mor, ungdjävel?"  Kunde jag ha sagt alltså, men han är ju så söööt! Änglaansikte, precis som sin mor...

Hans förklaring: du kanske trodde att jag var sen.

Min förklaring; då hadejag väl inte skrivit dit ett utropstecken, utan ett frågotecken. Är du bekant med dessa ord? Har du gått 9-årig grundskola och fått höga betyg i  - svenska? (På mintid hade man fan inte fått en femma om man inte kan alla dessa små tecken som ska underlätta att läsa de skrivna orden, eller hur, ni andra stenåldersmedborgare!!?)

Sedan hade vi en fin diskussion om chattandets ädla konst.

Vi var nog inte helt överens om nyttan och nyttjandet av tecken.

Men räksmörgåsen var god! ( Åh, underbara fiket "Vetekatten"! Gå dit om du inta har varit där redan. Det är en order! Finns på Kungsgatan i huvudstaden. Bäst är - allt!)

Ikväll blir det pizza!

Ciao!

Ja, nu vet jag hur man läser av sin besöksstatistik...

Alltså, jag förstår den oxå!  Så jag ska inte tro att ingen har varit här!

Trevligt!  Undrar vilka ni är??  :-)

Undrar vad jag ska skriva om?

Lite trivialt; min rygg värker!  Har varit ute i trädgården och gjort ett dagsverke! Det är fantastiskt vad ogräs kan växa ohämmat!

I min trädgård har de fått vara  i fred sedan maj månad...

Det är inte så man ska sköta en trädgård. Fy mig!

Varning - plantera aldrig krysmynta, eller citronmellis, eller akleja, eller prästkragar, om du inte har en stor tomt. ( nej, det är inte ogräs, jag vet, men de uppträder minsann som det!) Och krysmyntan har ett fantastiskt rotsystem. Bra för den, men jobbigt för oss människor.

Fast det är ju bra motion att gräva i trädgården för all del.