Det är engelska och betyder: Jo, jag har varit gift två gånger förut och nu är det tredje gången gillt!!

(Nej, ni behöver inte skicka Gratulationskort och skumpa!)

Första gången jag gifte mig, så var min tredje make bara femton år.

Det tycker jag är skitroligt!

Är jag någongång lite ledsen, då tänker jag på det och då börjar jag att skratta! Härligt!

Och ni börjar genast att försöka räkna ut åldersskillnaden, kan jag tänka!

(Hm, hon har ju inte riktigt skrivit ut sin ålder, men nån gång på sextiotalet är hon född...låt säga 1969. Och om hon endast var tjugo den gången, så blir det 1989... och han var då femton, alltså född 1974. Jamen, det blir bara fem års skillnad, inte så farligt! Puh...)

Fel fel fel!

Nåja, vi går vidare;

Andra gången jag gifte mig var min tredje make något äldre.

Det gäller även min förste make. Att han var äldre, alltså.

Om jag tänker efter så gäller det ju mig oxå...

Men nu har min tredje make kommit i kapp, så det var dax att slå till!

(Jaså, det var felräknat i exemplet ovanför.... Hm, låt säga att hon är född 1961 och gifte sig första gången när hon var 30...det blir 1991... och han var då femton, hm, född 1976. Hua, då är det ju femton års skillnad! Är det möjligt?)

Jovisst! Men felräknat igen!  Så lägg ner!

Andra kanske tycker att jag är en riktigt "Elisabeth Taylor".

(För mina ev. yngre läsare, så kan jag berätta att Bettan var en otroligt vacker skådespelerska i den gamla goda tidens filmer. Hon var gift  åtta eller nio gånger, varav två gånger med Rickard Burton, även han skitsnygg.

Hon spelade bl.a "Cleopatra". Hon var en dj-l på att spela Argbiggor.)

I Sverige är det ju ingen speciell schysst merit, att ha varit gift så många gånger som Bettan. Det verkar som om två (2) äktenskap är ok, men där går gränsen. Allt annat är lösaktigt leverne och borde enligt lag förbjudas.

Eller åtminstone talas tyst om.

Tycker min mamma alltså!

Själv så lever jag nu efter devisen på rubriken ovan!

Vi gjorde det i all hemlighet.(Och det har inget med mammas åsikter att göra! Jag svär!!)

Det var liksom "allt eller inget", som gällde.

Och ni som har följt bloggen, vet att vi har ett par tvillingar på ett år, så det finns inte så mycket tid och ork kvar, till att planera ett stort bröllop.

(Och om sanningen ska fram, och det ska den ibland, så vill vi inte ha en massa presenter. För folk köper ju bara NYA saker och vi gillar ju GAMLA saker! På tal om GAMLA SAKER, så hittade jag en helt underbar ,urgammal papperskorg i en stor skräphög. Den var rostig, of course, och säkert från 1900-talets början!  Jag ska ta kort på den och lägga in, så får ni se själva!

Jag hittade den i morse, så det blev som en morgongåva!

"Det är tur att jag vet att du samlar på lump och rostiga saker, nu när vi har gift oss och allt. Annars kunde jag ha blivit dj-t rädd just nu..."

Sa min nygifta gamla pojkvän. (Som nu är min tredje make, hänger ni med?)

Var var vi nu då...?

Jo, hemligheter...

Så vi frågade våra två granntanter om de ville vara vittnen och det ville dem. (Tack för det!)

Så bar det av till en fin, gammal kyrka på landet.

Det var alltså bara vi två, två grannar, två julgranar, vaktmästaren, kantorn och prästen.

Prästen var jättesjuk, kunde knappt prata.

Kantorn var jättepratsjuk, så vi kom knappt därifrån. (När det var över.)

Men det roligaste stod min tredje make för;

(Och förlåt nu, gubben, för att jag nämner det här. Men till mitt försvar ska jag säga att NÄR  det hände, så tänkte jag INTE att jag skulle nämna det i bloggen! Bra, va!!?)

Han nästan svimmade...  Han var tvungen att sätta sig ner på kanten, annars HADE han svimmat. Det var som tur var i slutet, så vi satt ner och sjöng den sista psalmen. (Jo, man måste ha psalmer, fast det knappt är några i lokalen som kan sjunga...)

Gissade vem som blev fnissig??

Samma person som typ asgarvade på Luciakonserten!

(För er trögtänkta varelser, så får jag väl förklara att det var JAG! Nej, jag är inte stolt över det. Att jag fnissade...Men det ska bli väldigt kul att se filmen sen. Nej, den ska inte visas på TV! OM inte vi får samma program som i USA, "Amerikas roligaste hemvideor" förstås!)

Som tur var hade vi pratat om den möjligheten, att han kanske skulle bli lite svajjig, annars hade jag inte observerat de första tecknen på blodfall.

Men varför är det i princip bara karlar som ska svimma som furor på sina bröllop?? (Fast inga av mina två första gjorde det. Nr 1 stod och vägde på fötterna och darrade med benen och sa lite fel namn...Och lilla jag fnissade förstås åt det.

Nr 2... hade faktiskt inga såna hyss för sig, men den gången gick allt lite snabbare, eftersom den var en borgelig vigsel.

Förrättaren såg däremot ut som "Gargamel" i smurfarna , det var lite fnissigt.)

Allt gick bra, jag satte mig ner, jag också, så det inte skulle se alltför konstigt ut. (Hoppas jag inte visar för mycket att kroppen, då klänningen var av det kortare slaget och vi satt lite upphöjt i rummet. Inte så kul med full insyn...Skulle mamma tycka!)

Sen var det klart! (Ännu en fluga, sa spindeln! Hahaha!)

Vi for iväg till hotel, för att spendera natten.

(Barnen hade vi utplacerade på uppfostringsanstalt. Läs; Mor-och Farföräldrar.)

Först intog vi en god middag.

På McDona.... Nej då, nu hittar jag på igen. På hotellet var det.

Sen gick vi runt på hotellet och glodde lite.

Efter det, så fick jag stryk. I biljard. 2-0.

(Fasen, jag var en hejare på biljard en gång i tiden. När jag var unkis och levde livets glada dagar varannan helg. För sent att ångra sig nu, lilla gumman...)

Sen satte vi oss i soffan och.... glodde på TV!

Helt underbart!  Inga små troll som störde, ingen telefon som ringde och framför allt, ingen Tv som stänger av sig själv hela tiden.

Men säg den glädje som varar...

Lilla gubben blev sjuk! Och jag svär vid min farmors grav att han inte var full!  Två öl och lite mousserande hade han druckit.

 Men dj-r vad han kräktes!  Han var feberfrossig. Kanske var det en liten släng av den underbara "vinterkräksjukan". (Oftast får man ju den, när man hör ordet, eller hur!)

Så idag har han varit lite loj.

Jag vet inte om det är så att han kanske ångrar sig...

Men det var inte slut på eländigheterna i och med detta.

(Vaddå, tror ni att det är dåliga omen?)

Jag hade glömt den fullpackade necessären!!

Ja, ni hajar! Total katastrof!

Glasögon, linsbehållare, deo, tandborstar, tandkräm, avsminkninsgrejor, påsminkninsgrejor, nattcremé, dag-dito...

Tänk att behöva gå och lägga sig på sin bröllopsnatt och inte ha borstat tänderna... Rena Hitchkock!

Fast, vet ni... jag hade ändå mens... Jo, ni läser rätt!

(Den som skrattar, får stryk!)

Det var bara att sova med linserna på, mascaran på  och "trosor-upp-till-armhålorna på...

Sängfan var hård iallafall...

Vi vaknade med en vidunderlig utsikt mot skärgården.

Rosa soluppgång rakt i plytet. Och den hade jag ju inte sett, om jag inte hade haft linserna i, eller hur!

Så slutet gott, allting gott!

Får man hälsa?

Ja, eftersom det är min blogg, så bestämmer jag.

Då vill  jag hälsa min kära kusin vitamin till denna sida.

Jag har idag berättat för henne att jag bloggar. Hon sitter i den vackra staden Bergen och avnjuter min blogg. "Hei Ruskesnusken!"

Ciao, från Fru Fågel!

Jag kände mig nästan som en bedragare i kyrkan på Luciakonserten i söndags. (Nej, jag var inte en tärna i stjärngossekläder.)

Jag var som bekant förkyld, rejält täppt i snoken.

Det var bara att pumpa in nässpray, ha näsduken i beredskap och en vattenflaska bredvid sig.

Av den snälla solisten fick jag en kopp av hennes kinesiska, söta te som skulle vara extra bra mot halsen.

Rösten höll väl klass så där. Ett tag. Sen var det dax att leka "guldfisk".

Ni ser bilden framför er, hoppas jag. En fisk som gapar och gapar men inget hörs... Pantomin, helt enkelt.

Vi sjöng det vi skulle och solisten sjöng det hon skulle.

Hon hade förresten en fantastisk pipa! Men det tyckte inte barnkören!

Längst fram satt 13 småtjejer från barnkören och höll för öronen och gjorde grimaser för fulla muggar, när solisten tog i för fulla muggar i "O helga natt"!

Några av dem såg skräckslagna ut. Uppspärrade ögon som snurrade i sina skallar.

Jag gjorde ett misstag;

Jag tittade på dem.

Gissa vem som började skratta??!

Tanten på andra raden. ( Jag alltså, häng med lite, tack!)

Jag kunde gömma mig bakom personen som stod framför mig, så det var bara halva kyrkan som såg att jag skrattade så tårarna rann.

Och detta var alltså mitt under de sista raderna ur ovan nämnda sång.

(Visserligen gjorde jag ju ingen nytta rent sångmässigt. "Guldfisk" som den minnesgoda läsaren kanske minns. Men munnen synkade inte riktigt ihop med texten i sången, liksom. Det kunde ju även närsynta bofinken Knut se från bakre raden i kyrkan.)

Och ni vet hur det är, när man inte får skratta.

Man skrattar ännu mer, i ren panik!

Och här var alla kriterier uppfyllda för att man måste hålla stilen:

Kyrka - fullsatt - vacker musik - närvarande präst - en massa religiösa -

folk man känner i publik - folk man inte känner i publik - svärfar -

stämningsfull atmosfär - högtid - ni hajar, va-

Jag kände mig som  "Syltan, femton år&okysst"!!

Nåväl, jag lyckades sansa mig.  Ingen skada skedd.

Det är ju en glädjens högtid, då måste man väl få skratta i kyrkan.

(Barnen kanske var utsända av Djävulen själv, för att pröva mig...)

Från glädjespridare till glädjedödare är det ett långt språng.

Det språnget ska vi inte ta nu, men ta bort ordet "glädje", så vad blir det kvar då? Dödare!

Min artonåriga son ska göra lumpen. Som befäl!!

Den var DEN pascifistiska uppfostran!

Å en sidan fick han strålande resultat på mönstringen och det är man ju glad över, men det resulterade i att han får bli befäl över 8-10 personer och det är ju han glad över.

Och han vill göra lumpen där han får träna överlevnad under hårda förhållanden. (Typ fjälljägarna)

Då undrar jag; har inte hela hans uppväxt varit en sån kamp?

Vi har gjort allt för att han ska få sådan träning:

"Glömt" kvar honom på dagis, Ikeas barnpassning och parkeringsplatsen utanför Konsum i Arjeplog.

"Glömt" att köpa julklappar, födelsedagspresenter, kontantkort och busskort.

Han har fått ärva tjejkusinens alla kläder.

Datorn är från 1997.

Sagt att "Gameboy" ÄR dataspel.

Pannkakor serverat sju dagar i veckan, utom jul & midsommar då blodpalt stod på bordet.

Egen säng, javisst, men inte eget rum. Det är skönt att somna till dunket av tvättmaskin och torktumlare!

Vad kan lumpen lära honom som han inte redan vet??

Vem ska jag då skylla på? De här lumparplanerna han har.

Helt "osökt" kommer jag in på hans pappas kompis. Han får bära skulden!

Sommaren när min son skulle fylla två, så var vi på landet en helg.

Han och jag stod under en björk, nere vid vattnet, och tittade på myror som kröp på bänken.  Ren och skär idyll!

En två-årings enorma nyfikenhet och aptit på livet stod som spön i backen.

Vi får då sällskap av ovan nämnda herre. (Inte Herr Myra, utan sonens pappas kompis. Myrorna var ju redan där, eller hur!)

"Titta, vad myror! utbrister han! (Jotack, vi vet, det är de vi spanar in, blindstyre.)

Han tar då sina handflator, stora som dasslock, och SMÄLLER SÖNDER ALLA MYRORNA INFÖR ÖGONEN PÅ MIN OSKYLDIGA SON!!

"Döda, döda, döda"!! skrattar idioten! (och den som här tror att jag syftar på min son - SKÄRPNING!!)

Innan jag hinner säga "dasslock", så har grabben snappat upp den nya "roliga leken". 

Han smäller myra efter myra och skriker förtjust; "döda, döda, döda!"

Eftersom jag försökte vara en god förebild för min son, så tyckte inte jag att en pungspark hade passat sig. På Herr Dasslock, alltså! Tro inget annat!

Med facit i hand, så kanske det hade passat sig alldeles utmärkt iallafall.

Vem vet?

Vi försökte botgöra den sommarens dödande, med att på vägen till förskolan plocka upp alla sniglar och flytta dem till vägkanten istället.

Visserligen tog det dubbelt så lång tid att ta sig dit, men det var det värt.

Nu har jag köpt tre stycken Arméns Hudsalva till honom i julklapp.

Kamouflage-färgad!

( Han kommer att känna igen smaken från Lördagsgodispåsen!)

Morgens!

Min mamma är född i Finland 1940.

Jag har hört alla historier som finns att höra, om Finska vinterkriget, Fortsättningskriget, 2:a Världskriget, Efterkrigstiden, 30-åriga kriget och Ryska revolutionen. (Ja, ja, ta bort de två sista, även om det ibland känns som om de ingick i paketet.)

Jag har hört alla historier om morfar, låtsasmorfar, mammas kusiner och resten av gänget. Alla vedermödor, svält, sjukdomar,nära-dödenupplevelser

och granatsplitter i kropparna. Alla marscher tvärs över landet med döda kompisens blodiga filtstövlar.(På sina egna fötter, alltså.) När den enda soppgrytan de hade, just fylld med nyslaktad gris och ärtor, hur den sprängdes i luften av ryssarna strax innan den skulle ätas upp (inte grytan, utan innehållet. Som för en gångs skull innehöll en delikatess och inte bara ångor.)

Och visst kan man tycka att jag här börjar låta blassé och "vembryrsig?".

Så missförstå mig inte!

Jag har växt upp med detta, många historier är jätteintressanta att höra på. Mina släktingar har ju upplevt allt detta. (Men hälften av människorna har jag aldrig träffat, så det inte alltid lätt att komma ihåg vem som gjorde vad och när.) 

Min mamma och hennes två systrar bruka säga att det ibland känns som om de själva var med under kriget, där på fälten och i skogarna, för att morfar och låtsasmorfar berättade allt för dem, om och om och om igen.

Kan det vara så, att de män som kom tillbaka från kriget (och det gäller förstås alla krig i alla tider) och pratade om sina upplevelser om och om igen, de männen tog inte till flaskan? De bedrev samtalsterapi!

För morfar och låtsasmorfar drack aldrig en droppe, medan andra släktingar som var som musslor om kriget, de drack för mycket.

Mammas kusin, som bara var en ung pojke när han gick ut i kriget, (det där lät nästan frivilligt, vilket jag betvivlar!) berättade aldrig något om de han upplevt. Men strax före han dog, så grät han som ett barn och berättade om en massa upplevelser. Han hade dödat en annan människa bl.a Inte ens hans fru sedan femtio år visste något om allt detta. Behöver jag säga att han drack mycket...

(Han blev alltid stoppad på flygplatsen. Metalldetektorn gav alltid utslag.

Hela kroppen var full med små, små granatsplitter!)

Vill ni att jag ska komma till poängen?

Häromdagen berättade mamma för mig om sina torsdagar med sin s.k syjunta. Att de där har en dam som är från Tyskland.

"Hon är så jobbig. Hon ska bara prata om kriget, hur de svalt och våldtogs av ryssarna. Det är jättejobbigt att lyssna på. Men nu har hon blivit tillsagd 

 lite fint. Att vi kanske  kunde prata om något annat än kriget."

Numera kallar jag mig för "stoneface"...

Vi tre ( mina tvillingar och jag alltså ) går hemifrån 12.30 till tåget.

Köper en remsa, får vänta på tåget (vi var lite tidiga, men visst skulle man tro att det var tåget som var försenat...).

Åker en station, till nästa byhåla.

Hiss trasig!  Katastrof!

Måste bängla upp tvillingvagnen i rulltrappan. (Vi är så moderna, så vi har en trehjuling; ett hjul fram och två i bakkant. Inte så bred, men däremot längre än en vanlig gammal hederlig!)

Står först i nån minut och funderar på om jag vågar.

Rulltrappan körde på i minst 20 km/h kändes det som!

Jag fick ha handtaget på skallen som extra stöd. Det gällde att inte vippa bakåt med kroppen när vi var framme. "Vilket stuuup?" hade det blivit då!

Frågar tjejen i luckan om hissen kommer att vara lagad till eftermiddagen!

(En härlig känsla att vara så full av optimism när man beträder SL:s mark!

Stockholms Lokaltrafik, ni som inte är härifrån. Förr hette det SS...

Dåliga associationer är bara förnamnet! Utläses dock Stockholms Spårvägar.)

Hon svarade som så: "Nej, det tar nog några dagar"

Till hennes ära ska sägas att hon faktiskt inte såg skadeglad ut.

"Jaha, då måste jag ta bussen hem!" svarade jag henne surt.

Jag såg att hon skrev upp det i boken "Intresseklubben antecknar!"

Jag tog en lov runt centrum i jakt på en grej. (Kan ej nämna det här dock. Vad det var för grej, alltså. Men det var inget snuskigt, kan jag lova.)

Hittade ej vad jag sökte. Kom inte heller in på ett nyöppnat ställe med roliga saker; dörrhålet var alldeles för smalt för vår fina, nätta tvillingvagn.

Stod och glana lite i fönstret iallafall.

Dax att åka hemåt. Hade inte lust att bängla ner vagnen till perrongen.

(Hissen var trasig, har ni inte hängt med i svängarna?! Skärpning!)

Så jag ställde mig vid busshållplatsen.

Bussen stod en bit bort, inväntandes avgångstid. Varför ska han vänta in tiden vid hållplatsen för?  Då kan ju vi som står där få lite värme...

(Ja, jag vet att de har rätt till rast oxå. Men han satt bara vid ratten, åt inte på något, läste inte på något. Och rasterna har de på speciella rastställen. Tid i bussen vid ändhållplatser är sällan rast.)

Men vi är ett påklätt folk (Ha!) så vi härdade ut.

Nåväl, bussen kom, vi klev på och här kommer dagens glada överraskning;

han körde bra! Jag behövde inte hålla i mig! Jag gled inte ur stolen!

Vagnen stod stadigt på golvet!

Jag glömde tacka honom för det! (Alla borde alltid tacka alla busschaufförer som kör bra. De som kör dåligt kommer till slut förstå varför ingen tackar dem! Eller...?)

Dagens nästa överraskning;

bussen tog inga omvägar via div. mjölkpallar, utan den for direkt fram mot min kära hållplats.  Tog väl sisådär tjugo minuter.

Hela äventyret tog sjuttio minuter!

Barnen sov nästan hela tiden!

Men vad skulle jag göra resten av eftermiddagen...??

(Är det någon som tror på fullaste allvar, att man har sysselsättnings-

problem när man har tvillingar?  Att den här bloggen ens finns är ett mysterium i klass med Universums gåta!)

Ciao!

Klippt och beskuren! Håret blev som nytt, härligt!

Hon kunde inte alls se att jag hade klippt mig själv...

(Nä, nu ljuger jag allt! Det såg ju ut som en misslyckad peruk från 70-talet.

Nu ser jag ut som en välfriserad Barbiedocka. Fast på nåt sätt låter inte det speciellt positivt... Jag är iallafall nöjd!)

Jag sa till frisören att min syrra brukade "klippa" sitt hår med kniv och då kontrade hon med att hon kände en kille som brukade använda YXA!

(De kanske känner varandra, syrran och yx-mannen...)

Själv har jag i alla år använt en vanlig papperssax. Det går bra, om man bara tar lite hår i taget. Men i somras köpte jag en s.k frisörsax. På Coop.

Betydligt bättre än papperssax. Nu väntar jag bara på att mina två små tvillingar ska få lite mera hår, så vi kan leka frisör!!

Jag menar, jag har ju övat på alla mina dockor och Barbiedockor, vad kan gå fel?? (Jag övade när jag var liten förstås. Inte nu som vuxen. Men det förstod ni säkert. Eller...?)

Ja, vad kan gå fel?  Ganska mycket, faktiskt!

Mina dockor blev inga fotomodeller precis. (Kan slå vad om att en sådan tävling finns i USA! "Gör din docka till fotomodell! Vinn tre veckor på Disney-world Florida för dig och din docka." And so on.)

Jag hade långt hår när jag gick i första klass.

En dag skulle syrran klippa sig uppe i Vällingby Centrum.

Mamma, syrran och jag knatade dit.

När hon var klar, så sa jag att jag också ville klippa mig. Det var väldigt konstigt sagt, för tanken hade inte alls slagit mig. Förrän just där och då.  Jag vet inte om det var själva stämningen på salongen som tilltalade mig. Jag kanske aldrig hade klippt mig på salong.

Men ingen dubbelkollade med mig, typ "är det riktigt, riktigt alldeles jättesäkert att du vill? Det tar tid att växa ut igen och man kan inte, inte, inte ångra sig efteråt!!"

Gissa vem som ångrade sig bittert efteråt... Inte f-n var det mamma och syrran, inte!

Inte för att jag blev snaggad som en pojke, men jag kunde kasta hårsnoddarna för en tid framåt.

Nästa dag i skolan, så fick jag hålla upp dörren för alla andra på morgonen.

Med den underbara motiveringen från fröken Maud:

"Så alla kan se hur fin du är i håret, Syltan!"

Annars tyckte jag om henne, men inte då.

Hon lyckades en gång till att genera mig framför klasskamraterna.

Samma underbara motivering;

"Så alla kan se hur fin du är, Syltan!"

Jag hade mammas knallrosa läppstift på läpparna...

Mamma låg i sängen medan jag gjorde mig iordning för skolan.

Hittade läppstiftet och kletade på lite. (Skulle tro att hälften var utanför.)

På vägen till skolan hade jag ju förstås glömt bort det hela.

Det fanns ju tusen andra saker att tänka på och kolla in på skolvägen.

(Alltså jag går i klass 1, ni som inte har hängt med på det. Inte 9:an! Då gjorde man andra pinsamma saker.)

Så när fröken sa att jag var fin, så lät hon som om hon menade det.

Jag kunde inte urskilja något elakt i rösten.

Men varför skulle jag hålla upp dörren för de andra?

Var det nån speciell pedagogik de hade i Välllingby på 70-talet?

(Skulle gissa att hon var sjuk den dagen de hade det ämnet.)

Hon sa även, en annan dag, att hon skulle drämma hålslagaren i huvudet på mig om jag inte var tyst!!

Jag var säkert tyst i femton minuter!

Men ärligt, så gillade jag min fröken. Ingen skugga över henne.

Idag ska jag göra sk-tgod m-t;

st-kt fl-sk m-d l-ks-s. M-MS F-L-IB-BBA!

Hej, Ciao, Tjipp, Päivä!

Tji klippning!  De hade strömavbrott hela dagen.

Men vi åkte till Vällingby iallafall.

Träffade min barnmorska som jag hade på Mödravårdcentralen förra året.

Hon hade varken träffat min sambo eller barnen tidigare.

Det var ett kul sammanträffande! Att vi träffades samman alltså.

Varken hon eller vi brukar gå på just den Indiska.

Vi fick tag på bra julklappar till de fyra barnen (som inte är våra) som vi har på vår julklapps-lista. Vi fick även tag på bra kläder till mig. Och lite till våra barn. Min sambo fick ingenting. Som vanligt... Han säger ju själv:

"Jag behöver inget. Jag har."  Oftast är jag snabb att hålla med.

Vi hade en trevlig dag, helt enkelt.

Fick ny tid till klippning imorgon. Egentligen ska jag baka kakor till söndagen, men mitt hår är något av en liten katastrofzon...

Det är inte ens snyggt när det är nytvättad och då är det ganska illa.

Jag får tovor i nackhåret varje dag. Inte så skönt att kamma ut när man är håröm. Jag är så håröm att jag t.o.m har gråtit hos frisören.

Det var nångång på det glada 80-talet och jag skulle göra slingor.

Hade ingen aning i förväg hur det skulle gå till, för då hade jag backat.

På med en trång dj-a badmössa med hål i. Och jag är nästan säker på att hon inte talkade den. Jag anade onda aningar. Det kändes inte bra.

Och PANG; in med en dj-a virknål i ett av hålen, ändå in till högra hjärnhalvan. Tog tag i en hårslinga och drog ut den genom hålhelvetet.

Att håret redan där, på en gång, tovade sig, det var inget hon brydde sig om. Det var bara att DRA, RYCKA, SLITA.

Allt var frid och fröjd för hennes del, tills hon såg på mig i spegeln.

"Oj, gör det  ont?"

Tårarna stod som spön i backen! (På mig alltså! Det är ni med på, va!)

"Mmmm, jag är ju håröm. Jag tror jag nämnde det i början"

"Jo, men sååå  håröm... Vi provar lite till vetja! (Tjolahopp tjolahejsansa!)

Hon slet och drog. Jag blev genomvåt att svett. Tårarna trillade.

Ungefär som att föda barn, tänkte jag.   Då!! 

(För nu vet jag ju att skillnaden är typ som mellan ett myggbett och en hästspark. Och då menar jag som mellan en smekning på kinden och

att få planeten Saturnus smaschad rakt mellan höftbenen!

Men det är en annan historia.)

Hon fick avbryta slingningen. Hon sa:

"Jag är alldeles genomsvettig. Värsta jag varit med om."

(Ja, hon var oxå barnlös vid detta tillfälle!)

De stackars slingorna hon hunnit plåga fram, de syntes inte ens...

INGEN såg att jag hade varit hos frisören!

Och imorgon när jag har varit hos frisören, ( inte samma tjej, nej!) så kommer ingen se att jag har klippt typ tio centimeter. (Ni förstår säkert då att jag inte är kortklippt nu...Annars skulle alla jag känner behöva briller, eller hur!)

Tjipp!

För att få upp mina läsarsiffror, så har jag nu berättat för min syrra att jag bloggar. Först blev hon lite putt, men när hon fick reda på att min sambo inte heller hade vetat det från början, så mjuknade hon lite.

Och enda anledningen till att han vet att jag bloggar, är att jag råkade

(ja råkade på riktigt, inte en s.k Freudiansk råkning) ha sidan uppe när han kom från jobbet. Ni som har hängt med denna blogg från start (jag hoppas att det finns någon pytteliten klick såna människor iaf) minns att jag ville hålla bloggen hemlig för alla. Som jag känner, alltså. Om det var för ALLA så är det ju inte större vits med att blogga... Eh.)

Däremot blev han nog lite putt... Vi har inte pratat om det så mycket.

Det ligger som ett ok över vårt förhållande. Det är nog på väg att braka ordentligt.

Får man då skoja om allting? JA, det tycker jag faktiskt!

Inte f-n är det på väg att braka, inte! Gick ni på det??

Nädå, vi kan fortfarande krama så armarna blir lama.

Däremot kom det som en liten chock för mig att jag hade varit så slarvig med att inte stänga ner sidan. Så det kändes som om han hade läst min dagbok. Och det sa jag till honom.  Sen dess har han inte vågat läsa.

(Bloggen, bloggen tänk lite själva! Som om han inte skulle våga läsa morgontidningen varje morgon... Va!? Ni har så livlig fantasi.)

Därav att jag fick en liten existensiell kris här får några veckor sedan.

Det kändes inte lika kul.  Så det är nog som de säger: man ska ha lite hemligheter i ett förhållande. Det finns bara en sak kvar att göra m.a.o -

skaffa en hemlig älskare! Det borde pigga upp!

Visst låter det bättre att säga; "skaffa en hemlig älskare"  än att säga;

"vara otrogen".  Folk blir mer impade av sånt. Det är lite mer "classy".

Inte lika skitigt och tarvligt.

Och nu tror ni säkert att jag ska skriva nåt "hett och sexigt" minne, eller hur. Men tji!    Jag kände att jag hamnade lite på djupt vatten, liksom.

Annars då? Går bilen bra?

Man vet att man börjar bli gammal när man får en MOPP i present när man fyller år. Tur att det inte var från sambon iallafall.

Det var från morsan. Hon var lite upprörd över att jag brukade knäskura köksgolven. Det gör ju inte ens hennes storasyster. Och då ska ni veta,

att så nära en helgonförklaring har jag ALDRIG varit!!!

(Av mamma alltså. Jag kan nog leta fram nåt gammalt ex som brukade helgonförklara mig... Himla med ögonen, bara. Jag har sagt det förr; det är min blogg, jag kan skryta hur mycket jag vill!!)

Moppen funkar bra. Jag fick även en rulle med väldigt bra disktrasor på rulle... Man kan klippa den i så stora bitar man vill ha.

(Mor av ordning tycker väl att det är lite, lite för skitigt här hemma.

Inte för att hon är pedant, oh nej!

"Jag är inte pedant, men..." i likhetstecken med:

" Jag är inte rasist, men..."    (favorit i repris! Men två minuspoång för upprepningen i samma mening högre upp.)

Dagens skratt:

Pappa frågade om det var hemlagade pepparkakor!!

Dagens fråga:

Såg han inte de två små tvillingarna som klängde som chimpansungar på min kropp, innan han öppnade munnen?

Dagens dikt!

...nä, det är blankt! Dikt är inte min grej.

Full späckad helg;

Äta jul bord. Godast blir efter rätter. Även prins korv och kall skuret.

Vi har ordnat barn vakt. Lill killens gud mor.

För hoppnings vis en bra film på kvällen. "För soning".

Söndag;

Sjunga med kyrko kören i kyrkan här i By håla.

Sen köra järnet till en Advents marknad och jobba.

Får inte glömma mat säck; varm sjåklaaa och god macka med get ost.

Vinter stövlar och hals duk är oxå bra att ha. Och växel kassa.

Nu är det roliga slut!

Godnatt, trevlig helg och 1:a Advent!

Och tack för att ni finns!  (snyft!)

Hundratrettio unika inloggningar i november! Vilken explosion! WOW!

Och jag ska försöka censurera min syster ev. kommentarer.

Hon har inte jobbat vid sedlighetsroteln, om ni hajar...

Visst är det jobbigt när folk står kvar i hallen när det är dax att gå - blablablaa!

Blablalalblbalblalblaaa...

suck...

Sluta läs då

sluta då, stick......ZZZZZZZZZZZZZZZZZZz

Dagen är kommen. Jag fyller år. Typ 44.

Känner mig som 32 och ser ut som 40!

Barnen hostar och snorar så ingen kommer på besök...

Stackars mig?  Nej då!

Jag lyssnar på nya Anna Ternheim och dricker gott november-te.

Present från min blivande.

Snart ska vi gå till Ica och köpa flera hyacinter. Vita.

De jag redan har i köket doftar gott! Så nu ska jag fylla huset!

(Med flera hyacinter alltså. Häng med! Vad trodde ni? Att jag ska fylla huset med heliumballonger? Eller bulldoft? Vem har tid att baka i dessa tvillingtider?)

Nu ska jag bara komma på något gott och lättlagat och snabblagat till ikväll. Om mamma hade kommit så skulle hon ha haft med sig mat...

Men jag har en gammal pappa som inte får bli smittad av små elaka baby-

baciller. Så de sitter väl hemma hos sig och smörjer kråset, kan tänka.

Undrar vad jag skulle ha fått i present?  Förutom maten.

Egentligen borde jag gå ner i tvättstugan och kolla om sambon har stoppat någon present i tvättmaskinen!! Han brukar gömma presenter.

Det är jättekul (på riktigt alltså), för när det är dax att gå och lägga sig, så kan man hitta ännu mera presenter!

(Och hur lät det där då..!? Som en röd rosett runt Lille Skutt, hi hi...)

Ciao!