...som slutet är på en klassiker. Bergis från sextiotalet. Kanske tidigare.

Mannen lämnade in ett plagg, minns ej vad, och skräddaren ändrade och ändrade. Till slut bidde det bara en tummetott. (Den är roligare i verkligheten, jag lovar).

Det jag ville säga är så där blir det oxå när jag ska sy något. (Hur kan jag minnas det? Det måste ju iaf vara årtionden jag ens försökte!)

Jag hade syslöjd i åttan. Jag lyckades sy en kjol. WOW!!

Det var en väldigt vid kjol, eftersom det rådde 50-talsfeber i landet.

Så jag sydde en 50-talskjol, med 70-talstyg... (eh - wow liksom).

Jag sydde och jag sprättade. Jag sydde och jag sprättade. Och sprättade.

Lägg till gånger 1000!

Det var bara att konstatera att 50-talsmodet inte var speciellt aktuellt när jag var klar... (Story of my life!)

Vi fick inga betyg i åttan, och tur var väl det.

Till nian valde jag åter träslöjd.

Jag kan sy i knappar och jag kan spänna fast tyg på stolsitsen. För då använder man en häftpistol. (Nej, för tusan, inte när man syr i knapparna! Kan ni ingenting, eller? Då använder man nål och tråd, vetja. Men visst, jag håller med; häftpistol är lite mer macho!)

Och nej; jag kan inte ens lägga upp ett par byxor. Det blir bara ett par himla korta shorts. Fast varför ska man kräva det av mig? För att jag är tjej, eller!?! Så bli inte så förvånad. (Jo, erkänn, lite förvånad blev du allt. "det är ju jättelätt ju!" Släng dig i väggen!)

Jag och tyger - vi är inte sams, helt enkelt.

Ni skulle bara se mina "ihopvikta" lakan och örngott...

Det blir ju inte snyggare heller, när man inte använder en mangel.

Det enda som blir snyggt, är vanliga, normalstora handdukar.

PÅ TAL OM HÄFTPISTOL!! Nu minns jag vad jag gjorde förr i tiden!

Jag häftade upp brallorna längst ner!  Och häftade fast detaljer på skorna som gått av. Himla innovativt, tycker jag! (Ja, jag var tonåring då.)

"Sy och tyg"-generna har helt enkelt hoppat över mig.

Och endast mig av alla kvinnor på mammas sida av släkt(fan)skapet.

(Vaddå, jag bitter?)

Jag rabblar på: mormor, moster, moster, mamma, syster, 4 kusiner o deras döttrar (fem st). Det skulle vara intressant att ta reda på hur många av mammas sextio (!) kusiner som har ärvt sy-genen.

Fast det känns som överkursernas överkurs just nu!

Finns roligare saker att ta reda på just nu.

T ex, vad f-n blir det till middag?? 

Sa jag roligare?  Hm, jag ändrar det till  -  PANIIIK!

Tjipp!

Det började så bra. Båda barnen somnade vid 20-tiden.

Med tanke på att lillstrumpan har somnat runt 21.30 de senaste veckorna...

Men säg den glädjen som varar! Alla planer på att göra äppelkräm, kolla "Parlamentet", blogga liten stund, måla och framför allt kramas, ja allt bara försvann runt kl. 20.25 Lillkillen skrek hysteriskt!

Det var bara att ta upp honom. Vi kom aldrig fram till var felet låg, men han blev lite gladare. Vi kollade på "Parlamentet" tillsammans. Han verkade gilla han som satt längst till höger...

När det var dags för honom att lägga sig igen, så började allt om.

Han skrek hysteriskt, med följd att lillstrumpan oxå vaknade.

(Hur gör andra tvillingföräldrar? Sover barnen i varsitt rum, eller??)

Så det var bara att släcka alla lampor, ta fram frukostbröd och bära in Dahliaknölarna (ifall det blev frost under natten), och snabbt säga "godnatt" till varandra (vi vuxna i familjen, alltså).

Sedan upprepades den hysteriska gråten kl 02.30, kl 05.00 och ett mindre pipande vid 06.30-tiden Mellan dessa klockslag så pep (läs:brandsiren) lillstrumpan från sitt håll. Men som ett under sov dem till slut till kl. 8.30

Det "roliga" var sms:et jag fick av sambon i morse; Sovit gott? Jag hörde inget efter det vi lagt oss... Somnade han?

Han fick telnr till öronläkaren som kan skölja bort vaxproppen!
(Visst, vi har separata sovrum, men ändå!)

Nu på morgonkvisten (nåja, förmiddagen) har jag istället gjort äppelkrämen. Känner mig skitaduktig!  Jag har alltid varit så dålig på att ta hand om naturens resurser. Alltså bär och frukter! Äppelpaj brukar jag förstås göra.

Men resten får min mamma stå för... Nuförtiden är det ännu bättre, för mina svärföräldrar är oxå ena hejare på att sylta, safta och kräma.

I princip har jag aldrigt köpt butikens lingonsylt. Det är bara att ringa mamma när det är slut.

Och det är bara att ringa mamma när jag behöver få mina kläder lagade.

Eller ska ha kalas och behöver bullar och kakor.

Eller när fönstren behöver putsas.

(När min son var typ tio år, frågade han mig om inte jag tyckte det var pinsamt att mormor kom hem och tvättade mina fönster.  Jag sa att mormor älskar att tvätta fönster!)

Och visst låter det som om jag är 20 år och precis har flyttat hemifrån och inte klarar mig själv riktigt!

Men vad ska man göra? Mamma tjatar och tjatar; säg till om du behöver hjälp, lingonsylt, whatever...

Mina barn kommer ju inte kunna ringa mig och få allt detta serverat! De kommer ju inte ens kunna låna pengar av mig... Fast visst, nu kan jag ju göra äppelkräm. Det kan då få!

Men den stora frågan är: vad ska jag ta mig till när min mamma inte finns längre??  Vem ska laga mina kläder? Vem ska baka finska julbakelser? Vem ska tvätta mina mattor, fönster, fläckiga kläder? Vem ska baka bullar till ett helt kompani? Vem ska göra sylten?

(Trots mitt smeknamn har jag inte ens försökt göra sylt nångång)

Men om sanningen ska fram ( och det ska den  - ibland iaf) så kan jag faktiskt baka! Gissa vem som har lärt mig?

 Men vem har tid med det nuförtiden?  Jag får nog vänta tills twinsen kan vara med och baka.  Det är ju bara att ringa mamma, så kan hon komma och städa efter dem!!

( Fast som ni ser på bilden - hon är inte perfekt! Den gamla fina tallriken gick i "bisen tutar" när hon matade lillstrumpan en dag. " Har ni inga plasttallrikar?"       Jo, men då är det väl ingen match!)

Är det fler än jag som säger alltför ofta: Det är det värsta jag vet!

Om flera, olika saker, fast det egentligen bara kan vara en sak som är det värsta! (Rätt ska ju då egentligen vara; bland det värsta jag vet!)

Min sambo blev så förvånad i början av vår bekantskap, att jag hade så många "det är det värsta jag vet!" Det var inte så lätt att göra mig till lags och undvika vissa saker. Väldigt förvirrande, tyckte han.

 Han bad mig till slut att lista dem, på en 10-gradig skala.

T ex om jag sa om kokt, kallnad potatis, som låg kvar på min tallrik när allt annat var uppätet, att det var det värsta, så bad han mig gradera på en skala mellan 1-10.

"En absolut tia", sa jag.

"Men igår sa du ju att smulor i sängen var en absolut tia", invände han förvirrat.   Vi kom överens om att jag fick ha tio stycken absoluta tior.

(Jag har ju sagt att han är snäll!)

När kvoten var full, fick jag gradera resten mellan 1-9.

Det mesta "det värsta" hamnar på 10:an...  Resten är inte så mycket att bry sig om.

Möjligtvis lite småsaker i trafiken; hur andra kör och gör. ( Själv gör jag sällan misstag i trafiken. Jo för tusan, det är sant!! Jag har dökoll!).

Osökt kommer jag in på denna historia:

"Ur trafikradion: Polisen varnar för en bil som kör mot färdriktningen på E18 norrgående.   Mannen (alltid en man!) i bilen vars radio är på;

En bil?? Här kommer det ju flera hundra!!!"

Nåja...

Förutom kall potatis och smulor i sängen:

all mat som har kallnat på tallriken

varm mjölk

spindlar större än en tumnagel

tjocka smörklumpar på mackan

lever

spenat

stå vid kassan och inte ha pengar på kontot

äta något, som man tror är gott, men visar sig vara något helt annat.

(t ex äta vindruvor som visar sig vara oliver, äta chokladbollar som visar sig vara fikonbollar, äta mandelgiffel som visar sig vara mögelostgiffel och den värsta: ta en klunk coca-cola som visar sig vara rödtjut!!)

Det blir tio.

Kan man undvika allt detta, så är livet gott!

God natt!

Jösses, jag var supernära att avslöja allt för min syster och min kompis idag!

"Allt" betyder bara "jag bloggar, jag bloggar, du måste läsa!"

Men jag besinnade mig ännu en gång. (Får man pris för sånt?)

Vill vara hemlig lite till.

Min pappas protes i överkäken har gått i två delar idag...

Så lunchen imorgon blev nästan inställd. Mamma säger att han tycker att det är pinsamt.

"Är det verkligen pappa som tycker det, eller är det du? undrade jag lite.

"Nej, han tycker det själv"

"Men inte tillräckligt pinsamt för att ställa in allt då?"

"Nej, han säger att det är ok"

"Alla vet ju att han är en gammal gubbe", sa jag då lite smidigt...

"Vi behöver ju inte berätta nåt roligt, så han slipper skratta iaf"

           Jag lovade att förvarna min sambo... Och jag lovade att inte skratta åt pappa.  Till saken hör att det är min mor som inte har nån humor!

Det har iaf min pappa sagt i alla år. Jag har hört det sedan jag var barn, så då måste det vara sant!  Och jag insåg för några år sedan, att det faktiskt är sant! Den humor hon har, är helt baserad på den s.k Savolaks-humorn.

Vi är inte många som förstår den. Inte ens vi som har känt henne väldigt, väldigt länge. (Det kanske är mest finländare som förstår den, eller i värsta fall; endast infödda savolaksare!!)

Däremot har jag fått höra av henne nån sällsynt gång, att jag har den s.k Savolaks-humorn... Men folk verkar ju förstå mig, så jag vet inte.  Den kanske har försvunnit med åren oxå. Jag kanske har blivit mer "mainstreem" (åh, denna engelska! Ofattbart att jag hade en stark 4:a i betyg).  Eller den kanske är ihopblandad till en nordisk-humor-kompott!

Jag har ju fått den underbara "Bergen-genen" också.  Men det är en helt annan historia! En lååång historia. Det kan jag inte ge mig in på just nu, min sambo kommer när som helst in genom dörren! Och det är jag glad för!

Pizza!! 

Terve, så länge.

Jo, jag ser att bilden är ganska otydligt, lite blek så där.

Men jag har tagit den genom köksfönstret.

Och de där små söta fåglarna flyger rackarns fort, så handen blir lite skakig för att hinna med och när zoomen är inställd blir det ännu värre.

(Snacka om dåliga bortförklaringar, pinsamt...Det blir inget fotojobb på National Geografhic iaf. Och nu stavar jag säkert helt fel på de där dj-a engelska orden oxå! Logga ut, bruden!)

Tjipp...

Åh, vad nära det var i går att jag berättade allt för min sambo!

Men jag besinnade mig i sista stund. Puh!

"Allt", tänker ni kanske?

Det enda jag menar med "allt" just nu är själva bloggandet!

Jag har läst det jag har skrivit på bloggen (flera gånger om igen) och ser till min häpnad (kaxapa!) att jag skriver lite otydligt ibland. En mening som hänger ihop med en annan, kommer lite på fel ställe. Och då blir betydelsen nåt annat... Det är bergis de där himla parentesernas fel!

Hjärnan hänger inte alltid med när fingrarna dansar över tangentbordet.

(visst, jag skriver ganska fort och med fingrarna i rätt position... (eftersom det är min blogg så behöver jag inte vara blygsam!)  Jag är så gammal att jag har haft "maskinskrivning" i skolan. Jag har även haft "stenografi". Är den utdöd? Själv kan jag bara skriva mitt namn på stenografiska...)

Jag blir lite nojjig om det är så att folk missuppfattar mitt skrivna ord.

Att jag måste stava rätt och gärna kommatera på rätt ställe är oxå som ett ok på mina späda (hm, hm) axlar.

Den värsta farsoten av alla är just nu - SÄRSKRIVNING!! 

En styggelse! Fast ibland blir det ju roligt förstås.Men ibland totalt oläsligt och obegripligt. Men efter som ni är så upp märk samma så har ni redan märkt att den far soten har inte drabbat mig!

Född på stenåldern? Jajamensan! And proud!

Jag skrev ett sms till min artonåring härom veckan:

Lite sen!   (jag satt på tåget för att möta honom i stan)

Fick till svar: Är du?  ( han satt på ett annat tåg på väg till stan för att möta mig, om du kommer ihåg.)

Jag fattade noll! Var han spydig, typ; du är ju alltid sen, vem är förvånad?

Så när vi träffades öga mot öga, så undrade jag vad han menade.

"Är du spydig mot din mor, ungdjävel?"  Kunde jag ha sagt alltså, men han är ju så söööt! Änglaansikte, precis som sin mor...

Hans förklaring: du kanske trodde att jag var sen.

Min förklaring; då hadejag väl inte skrivit dit ett utropstecken, utan ett frågotecken. Är du bekant med dessa ord? Har du gått 9-årig grundskola och fått höga betyg i  - svenska? (På mintid hade man fan inte fått en femma om man inte kan alla dessa små tecken som ska underlätta att läsa de skrivna orden, eller hur, ni andra stenåldersmedborgare!!?)

Sedan hade vi en fin diskussion om chattandets ädla konst.

Vi var nog inte helt överens om nyttan och nyttjandet av tecken.

Men räksmörgåsen var god! ( Åh, underbara fiket "Vetekatten"! Gå dit om du inta har varit där redan. Det är en order! Finns på Kungsgatan i huvudstaden. Bäst är - allt!)

Ikväll blir det pizza!

Ciao!

Inte blev den nån promenad ikväll. (visst låter det som om jag promenerar flera kvällar i veckan!)

Men  - det blev ett karbad!! Och lite tända ljus. Och aromatiska oljor i vattnet. Jösses, jag höll på att somna där jag låg!

Nu ska jag gå en trappa upp till min kära sambo. Om han är snabb så hinner jag kanske måla lite oxå, hehe!

Ciao!

Bra bild här nedan, eller hur?!

Vem är det då?  Jo, det är lillkillen. Han får vara med på bild, för han har ett "typiskt bebisutseende". Det betyder att han liknar väldigt många bebisar.

Bara från min släkt är han lik jättemånga! Ta in 100 mammor/pappor så kommer de att säga: åhhh vad han är lik Pelle, Lasse, Nisse, Lisa...

Ja, ni hajar.

Jag skrev om vår barnhage i förra inlägget. En del kallar det nog för lekhage

men mina barn leker inte där. De vet att det är ett fängelse!  Jag kastar dit dem när jag ska på toa eller bara måste ner till tvättstugan. Ibland ligger jag där själv, som i en skyttegrav! Eller vill läsa DN i fred...

Ha, kom på att jag kan sitta där och blogghga!   Fast det blir himla irriterande när de står utanför och skakar galler och tjuter i högan sky  förstås... Nej, jag får nog fortfarande bygga torn och kittla dem istället.

Glada barn - glada föräldrar. För att inte snacka om; pigga barn - trötta föräldrar. Favoriten; dregliga barn - hala golv!

 Det märks att jag bara har varit inomhus hela dagen, va!

Det finns liksom inget speciellt att skriva om, inga impulser har inkommit i systemet.  Jag ska ta en promenad ikväll. Ifall jag ser en älg, så återkommer jag!!

"Postar" med en bild till. Så det fyller upp liksom...

Ciao!