Att säga "finnar" och inte "finländare" alltså, med hänvisning till förra inlägget.

(Pk betyder här "politiskt korrekt" och inte, som somliga tycks tro,

"paddla kanot", inte heller "pain killer" och inte ens "pille kille". Så det så.)

Vi människor är ju lata av oss, så det går fortare att säga "finnar" än "finländare". Det är ett argument.

Ett annat är ju att jag själv är halvfinländare, så då borde det gå bra att använda ordet. (Fast det faller pladask om man skulle använda samma resonemang i exemplet; Afrikan/neger/nigger. Jag har själv aldrig stött på någon människa från t.ex Afrika som säger "neger" om sig själv.)

Jag har heller aldrig blivit kallad för "dj-a finne", så i mina öron låter det inte illa. Men jag vet att många "typ äldre" i Sverige inte gillar ordet.

Mamma är en av dem. Hon brukar försöka få mig att säga "finländare" istället och ibland så lyckas hon. 

Oftast beror det på vem man pratar med och i vilket sammanhang.

Och jag har blivit mycket duktigare att säga "rätt" ord.

Ordet "finne" har ibland lite lyteskomik över sig.

Ibland är det roligt, men ibland är det väldigt ... kan man säga rasistiskt?

Det verkar som om att man får säga rakt ut om vad man personligen tycker om det finska språket (fult, hårt, man får ont i öronen...) och vad man tycker om personer som bor där (tysta, pratiga, supiga, lite öststat, töntiga kläder...) MEN  de är ena djävlar på att arbeta! (Suck!)

Om jag träffar någon från Rumänien t ex, så säger inte jag att deras språk är fult och obegripligt eller att de har töntig stil. (Inte så länge de hör på iallafall... Fast rumänska är faktiskt ganska fint att lyssna på! Lite italienska blandat med mjuk ryska låter det som.)

Men finländare får knappt prata finska med varandra utan att alla runt om på bussen/tåget/mataffären rynkar på näsan och blänger.

Jo, det är faktiskt sant!

Och nej, de pratar inte skit om andra på bussen/tåget/mataffären.

För jag brukar försöka tjuvlyssna! (Finska i mina öron är som ljuv musik, hemtrevnad och sommar!) Nu är min finska väldigt, väldigt enkel.

Kalla det för barnspråk. Jag kan nämna alla kroppsdelar, färger, siffror och saker i hemmet, men när det blir mer avancerat, då stupar jag.

Mamma och hennes finska arbetskompis stod en gång i en gång (korridor alltså) i änden av huset, inga andra fanns att se eller höra.

De språkade på sitt modersmål om vardagliga saker.

Helt plötsligt kommer "Magica de Häx"  farandes runt hörnet och skriker:

"HÄR PRATAR VI SVENSKA!!!"

Kvar står två gapande fåntrattar och undrar om de hade blivit förflyttade till norra Sveriges 1800-tal. (Men det var Uppland sent 1980-tal).

Sen fortsatte de samtalet.

På finska, voi saatana!

(Som ni märker så kan jag även finska svordomar. Skam vore annars!)

Nå hei,  Hyvää yötä ja näkemin!

Precis - jättehärligt!

De flesta i Sverige hatar november, men inte jag, inte!

Och den enda anledningen till det, är att jag fyller år!!

Visserligen i slutet av månaden, men eftersom man har barnasinnet kvar så är det ju förväntansfullt redan nu. Det sitter liksom kvar från barndomen.

För egentligen är det ju inte så spännande att fylla år längre. Bara lite.

Speciellt om man tänker på alternativet, så ska man ju inte gnälla!

Jag har bara önskat mig en sak; Thé-muggen Taika från finska Iittala (tror jag iaf, finsk är den hur som helst. Jag vet att jag har önskat den, men vet inte riktigt så där på rak arm, vilka som har tillverkat den alltså. Ni ska bara missförstå mig hela tiden...)

Jättevacker! Helst i blått, men rött går bra det med.Äh, alla är fina.

Fast lite dyr;169kr/st. Så det räcker med en eller två.

Men så säger mamma att hon redan har köpt nåt.... slår vad om att det inte är thémuggen...

Av mamma och pappa har jag sällan fått det jag har önskat mig, varken till födelsedag eller jul. (Ja, jag är stor nu, jag borde ha kommit över det nu.)

Det som sved mest var att jag aldrig fick bilbanan jag önskade mig på mellanstadiet...

Fast jag har aldrig förstått deras taktik.  Det enda jag kan tänka mig är att det jag önskade mig var för dyrt. Men det var aldrig något de uttalade högt.

Så i gengäld har min son fått allt han har önskat sig. Skulle man tro, alltså.

Tror ni att jag är gjord av pengar, eller??

Ikväll tänder jag ljus hemma på tomten.

Pax vobiscum.

Jag gick in på Tradera och klickade på "sista chansen".

Nu har jag fått tre fina saker!

En DVD-barnfilm.

En vacker väggtallrik Bing&Gröndahl.

Ett paket Marimekko papperstallrikar.

Och inte blev det varken dyrt eller överpris.

Men det gäller att sansa sig... det är lätt att bara klicka på.

Jag hejdade faktiskt mig några gånger; ska jag verkligen köpa detta?

Svaret blev nej!

Jag som bor en bit från bra köpcentrum och roliga antik/loppisar är det ju utmärkt att få hem julklapparna i brevlådan! Inslaget är det ju oxå, så min sambo inte ser vad jag ev. köpt till honom i julklapp.

Jo, vi köper till varandra.  Eftersom vi har samma smak och stil, så blir det ju att man köper till sig själv oxå. Skitbra!!

Mina päron gillar oxå gamla saker, men kanske lite mer förfinad smak ändå. Och så gillar de böcker!  Jag älskar att köpa böcker till folk!

Det är skitjobbigt att köpa presenter till någon som inte ens läser reklambroschyrer. För om man inte hittar nåt annat, kan man alltid lita på att man hittar en bra/fin bok.

I år så blir det ju julklappar till våra små tvillingar. Bortkastade pengar egentligen. De vill ju bara äta pappret och snörena...

Lunchtime!  Tjipp!

Jag trodde aldrig att han skulle hoppa in i duschen! Min sambo alltså!

Jag är inte riktigt beredd att visa honom detta. Inte för att han blir arg eller så ( min sambo är en snäll människa!) men kan kommer att undra hur jag ska ha tid att blogga, jag har ju tvillingar att ta hand om och så ska middagen stå klart på bordet när han kommer hem! ( näää, det var allt ljug)

Men jag ska välja att måla ikväll, istället för att skriva här.

Jag hinner säkert måla en timme innan ögonen klistar ihop.

Jag skulle säkert få mer gjort om jag slapp springa in till twinsen och stoppa in napparna stup i kvarten, men det är en annan historia!

Skickar med en bild.

God natt och

Ciao!