Min dag har varit ett under av logistik och planering och nytta.

Den enda missen i planeringen var själva klädstilen; inga långkalsonger, ingen halsduk, en jacka som inte gick att knäppa och en kofta där knapparna gick upp...

Verkligen fel dag, med en sådan miss! (Men handskar hade jag!)

Först åkte jag till ”posten” med ett paket böcker. (traderaförsäljning)

Sedan vidare till en skola med tre kartonger bebiskläder. De ska vidare till ett barnhem i Estland till hösten.

Snabbt vidare till en kompis, som dock inte var hemma, så grejerna till henne ställdes i trappuppgången.

(Jo, det funkar, fast det är Stockholm!)

Parkerade bilen utanför tullarna, (man vill ju inte betala tullavgift i onödan), för att ta den lokala bussen till tunnelbanan. Stod där och väntade på den i tio minuter, tillsammans med en tjej och barnvagn (den tillhörde hennes bebis, som låg i den.)

Bäst som vi står där, så ser jag en råtta springa över snön, ca 10 meter längre bort.

Behörigt avstånd, ingen fara på taket.

Så jag säger till tjejen (som jag redan hade tagit kontakt med och pratat väder med, förstås!)

”Åh, kolla en råtta!” Jag använde en lugn och fin ton, samma som om jag skulle ha sagt; åh, kolla en katt!

Men vad händer?

Tjejen HOPPAR upp från bänken, gallskrikande! ”OOÄÄH, FAN VAD ÄCKLIGT, JAG HATAR RÅTTOR, OOÄÄHH!!!”

Men råttan är så snabb, så hon hinner inte ens se den...

Jag blev lite full i skratt, men med ett sting av dåligt samvete. Det var ju inte meningen att skrämma upp henne. Jag hade inte räknat med en sådan kraftig reaktion...

”Kolla, där är den igen!”, säger jag sådär lite smart som bara jag kan vara.

Hon blir som skogstokig! Börjar förbanna Stockholm ”som har mest råttor av alla städer i Europa”.

Bussen dök upp, vi klev på och fortsatte vår bekantskap på bussen.

Nu var det dags att förbanna sig över busschauffören. Han körde ganska illa och hänsynslöst.

Sedan skiljdes våra vägar.

Jag åkte in till city. (Centrum av Stockholm, alltså. Vi säger City, för det låter mera kontinentalt eller nåt.)

Köpte blekmedel till håret (sh-t, nu avslöjade jag mig allt!).

Tog blodtrycket på en nyöppnad hälsobutik. (Hade 280/175. Är det för högt?)

Fotade en gammal nummerskylts-hållare på en av Hötorgs-skraporna.

(Jag visar dem en annan gång.)

Sedan bar det av till - Vetekatten!!

Där hade jag stämt träff med min gamla kompis från gymnasietiden; ”Seattle-Mia”.

Vi träffades av en slump för två år sedan på en loppis.

NU först blev träffen av... (Det kom lite tvillingar och sjukdomar i vägen...)

Men nu hade vi en trevlig och rolig lunch-date i alla fall.

Det är ju alltid kul att prata om gamla hyss man gjorde på den tiden.

Bland annat satt vi en gång i lobbyn på Sheraton hotell och spelade världsvana.

Hon minns också att vi sprang i korridorerna på hotellet och plötsligt hittade vi en bricka med wienerbröd. Som vi tog och åt upp... (Inte brickan, utan bröna!)

Jag kan inte alls minnas att vi var så äckliga!

Jag hade en tid hos en ortoped på Stadium, Kungsgatan kl. 13.15

Mina gamla, sexiga fotinlägg började bli gamla.

Det slutade med att han förbjöd mig att gå hem i skorna jag kom i och skorna jag hade i kassen!

De skulle kastas och han skulle göra det åt mig! Även inläggen fick gå hädan.

Sen beordrade han mig att ringa en ortoped på Sophiahemmet, för att få en tid.

Annars var han snäll!

Förutom mina kassa skor, så hade jag, som grädde på moset, fått väldigt, väldigt ont på varsin fot, där Halgus valgus-knölarna sitter.(På insidan av foten, nedanför stortån.)

De hade blivit inflammerade.

Det är konstigt...De där knölarna har jag haft sedan övre tonåren (arvegods från moderns sida) och aldrig haft någon inflammation, även om jag har haft ont och inte kan använda smala, snygga skor längre. Och nu får jag inflammation i båda två – samtidigt! Knäppt värre!

Så nu måste jag knapra Voltaren i två veckor. Tur att jag har stålmage!

Och vad jag ska göra hos ortopeden på Sophiahemmet vet jag inte...

Han kommer väl tycka att jag ska operera bort dem.

Nu har jag varit alldeles för långrandig...era stackare som ”måste” läsa.

Vi tar resten en annan dag...

Godnatter!

 (Cool bil, eller hur! Är det en  a) Peschå  b) Renåå  c) Pårsche  d) Jag rullar)

Har inte så mycket att säga denna söndagkväll, förutom detta:

LÄS HÄR OM MIN OCH SYRRANS UPPVÄXT I VÄLLINGBY!

(inte allt, för jösse namn, utan några små söta anektdoter)

När ni ändå håller på, så fortsätt att läs resten av den underbara bloggen

"Femtiotalsjakten, när solen alltid sken genom nystrykna gardiner."

Ni kommer inte att ångra er! I promise, som man säger i Bulgarien...

Häpp!

 (Sjön Tisaren. Var det ligger? Nära Örebro.)

Igår var jag och min ursprungsfamilj på Biografen Sture, som i helgen har ”Norska Filmdagar”.

Vi såg ”Max Manus” som handlar om hjälten från Andra världskriget.

Alltså en sann historia, om ett gäng motståndsmän som gäckade den norska Gestapochefen i Oslo.

Ni vet; Gestapo, Nazisterna, tyskarna, Hitler, don´t mention the war!

Jag hade i och för sig aldrig hört talas om Andra världskriget...jag menar om hjälten Max Manus.

DET namnet hade man ju lagt på minnet! Visserligen har pappa två böcker som hjälten har skrivit, men eftersom han har ett hav av böcker i hyllorna, så...

(Man fick aldrig reda på i filmen, varför han hette Manus i efternamn. Det är ju ett jättekonstigt namn, eller hur!) Men man fick reda på hur han sprängde tyskarnas båtar!

Hur som haver; filmen var skitbra! Den har premiär den 15 maj, så det här var en liten förhandsvisning. Här kan du kolla in andra bra norska filmer.

Här ser vi huvudrollsinnehavaren Aksel Hennie.(Killen. Hon till vänster jobbar på bion. Tror jag. Det var iaf inte hans fru.) Han tog emot publikens frågor efter filmen.

Han berättad lite om själva inspelningen och om Max Manus fru, Tikken, som fortfarande lever och hur hon var involverad i filmarbetet. (Konstiga namn de har, de där norrmännen!)

Han verkade i alla fall vara en mycket trevlig människa, den där Aksel!

(Kolla in den supergulliga ridån! En ekorre! Den är misstänkt lik Ernst Billgrens andra djur, men jag har ingen som helst aning ifall han är pappa till denna sötnos.)

Här är lite mingel i foajén på biograf Sture, efter filmvisningen.

Vackra väggar i foajén.

Kolla in! En gammal härlig underbart gullig telefon! Som fungerar! Jag tror att man får 25-öringar i kassan att ringa för. (Glömde att dubbelkolla hur man ska göra...sorry!)

Så här vacker är entrén till Sture!

Min storasyster och jag tog pendeltåget in till stan, tillsammans. Våra päron var redan där, i stan alltså, för att hämta ut de förbeställda biljetterna. Det är alltid bra att just de gör det, när vi ska gå på bio tillsammans. För då behöver inte vi betala...Pappa bjuder så gentilt!

Den här gången bjöd vi genast tillbaka. Efter bion gick vi till den klassiska ”Kafferepet”, som ligger vid Centralstationen. (Den i Stockholm.)

Här kan du läsa om ”Kafferepet”. Skrivet av ”Femtiotalsbruden”.

Ni kanske undrar varför vi inte gick till ”Vetekatten” (mitt favoritcafé alla kategorier) men den sömntutan stänger typ 20.00

Så nu fick vi äta varsin torr macka istället. Det händer ALDRIG på Vetekatten! Menat i en positiv betydelse.

så här mysigt kan man ha på "Vetekatten"; en god bok och en god semla och en god räkmacka och gott thé.

Idag har jag sjungit vackert med kören. Det började illa, för vi skulle sjunga i en lokal med urdålig akustik. Så det enda jag hörde var mig själv, som sjöng lite fel... (Jag är alt, men vill vara sopran. Speciellt när vi sjunger såna där sånger man alltid har sjungit med melodistämman, som brukar vara sopranstämman.) Altstämman brukar ju bara vara lite entonigt och inte ens följa själva melodistämman, da da da da... ni förstår säkert.

Men jag gjorde en kupp! Jag ställde mig precis mellan sopranerna och altarna och sjöng... sopranstämman! Det gick skitbra! Och det var ju bara två sånger den här gången.

Jag tror inte ens att körledaren märkte något.

Idag har jag druckit cola igen... Men det är ok! Ingen fara på taket! Nu är flaskan slut för den här helgen och det blir ingen ny förrän nästa helg. Om ens då... Här kan du läsa allt om mitt missbruk!

Jag glömde det knäppaste från gårdagen!

Min syrra vill nog helst att det blir förglömt... sorry sis, du kommer inte undan!

Mitt under föreställningen av filmen "Max Manus", (ni har väl inte glömt vad jag skrev om i början av inlägget? Jaha, då får du väl backa , då!)

så tar hon upp ett -  ägg! Jo, du läser rätt! Nej, inte ett påskägg eller chokladägg, utan ett hårdkokt hönsägg. (Man får väl vara tacksam över att den inte var löskokt!Eller ett strutsägg!) 

Vad gör hon då med ägget? Kastar mot filmduken?

(DÅ ska man ha löskokta ägg!) Nej, hon skalar ägget, efter att hon knäckte den mot min arma skalle! (Glömde jag säga att det var en ganska emotionell film, alla i salongen satt andäktiga och tysta, kanske fälldes det en tår eller två...)

Jo, ni läste rätt ännu en gång; hon knäckte ägget mot min skalle!

Jo, hon skalar ägget. Och hon äter upp ägget!

Behöver jag säga att jag höll på att få dåndimpen...

Men visst, en eloge ska hon ha för att mamma och pappa inte märkte något, där de satt på bänkraden bakom oss. Jag HOPPAS att ingen annan heller märkte det. Det blev inte ens någon sån där "vem-har-fisit-lukt.

Hennes förklaring till detta tilltag?

"Det är skitbra att ha ägg som matsäck, det är mättande."

Vad fan är det för fel att äta godis när man är på bio????

Godnatt!

Jag blev lite inspirerad idag, av Märtas krönika i På stan. (DN-bilaga).

Det påminde mig om en händelse för ca tio år sedan, när jag bodde i Hässelby Strand.

Då bodde jag med en av alla mina ex och hans två barn. (Här kan du läsa om alla mina bröllop!) (Nja, det är sannerligen inte ALLT, bara några få lustiga detaljer, en del skulle kanske kalla det för pikanta...)

Som i en vanlig modern familj, så bodde barnen hos oss varannan vecka.

Bonus-sonen var väl sexton år, skulle jag tro. (Man kan inte minnas allt...)

Han hade en kompis, som var två år yngre.

Jag tyckte inte om honom.

Inte ens före det som hände, som jag nu ska berätta om.

De var ensamma hemma en eftermiddag.

Det brukade gå bra, fast de var killar... (Ooops!)

Denna eftermiddag gick det åt pipsvängen!

När jag kom hem på kvällen, så mötte mig en dyster syn.

Kom in i porten, rundade hörnet i trapphuset, för att ta hissen upp. (Det var åtta hemska våningar att knalla, det gjorde jag minsann inte!)

Någon hade klottrat på den nymålade vita väggen!

Fult, fult, fult! Svart spritpenna hade använts till att göra fula krumelurer.

”Vad faaan!”, sa jag högt för mig själv.

Porten hade fram till nu varit hel och fin och ren.

Väl hemma så hann jag knappt komma innanför dörren, förrän jag lät min sambo höra hur upprörd jag var över illdådet i portuppgången.

”Jag vet vem som gjorde det”, säger han till min förvåning.

När han hade kommit hem, så hade han också sett illdådet.

När han klev in i lägenheten och gick in i grabbarnas rum, så blev han inte så lite förvånad över att se att hela rummet var full med lösa papperslappar.

Alla med exakt likadana krumelurer som nere i porten.

Det var ju bara att konstatera att grabbarna inte var så himla smarta.

Och det var inte kvar hemma.

Tur för dem, tänkte jag.

Det visade sig att bonus-ponken var ganska oskyldig, men hans kompis var det inte.

Sambon ringde till honom och sa att han genast måste komma tillbaka och tvätta bort skiten.

Först hade killen tvärnobbat, den klassiska ”jag har inte gjort något” och ”det var inte jag”.

Men sambon påminde honom om alla de lösa lapparna som låg slängda hemma hos oss.

(Jag sa ju att de inte var så smarta...)

Han dök inte upp, varken nästa dag eller ens veckan efter.

Jag var heligt skitförbannad.

Hotade med att ringa och snacka med hans morsa.

”Nej, gör inte det, det blir så pinsamt” gnällde sambon.

Varför han tyckte det skulle bli pinsamt behöver vi inte gå in på. (Det är en annan historia.)

Så här gick det till när grabben äntligen masade sig över;

Han kommer hem till oss. (Jag var inte hemma. Tur var väl det, för nu slapp hans morsa gå på begravning.)

Ber att få låna hushållspapper.

Går ner till porten.

Häller Aceton på hushållspappret och börjar sudda.

Tror ni att det blev bra?

Skulle inte tro det, va!!

Som pricken över i, som salt strödd i sår och som bonus till oss djävla vuxna som inte uppskattar ”skön konst i trappuppgångar”, så slänger han det begagnade hushållspappret på golvet!

Jo då, på golvet i trappuppgången, rakt nedanför den nu helt förstörda väggen!

Ett fantastiskt dagsverke av en fjortis!

Det var inte långt ifrån att jag var tvungen att åka till akuten för hjärtbesvär.

Jag vet inte om han hade några förmildrande omständigheter i sin uppväxt.

Jag ångrar bara att jag aldrig ringde hans morsa.

Favorit i repris.

Adjöken adjö!

Svaret på gårdagens tävling:

blomfrö

Det kanske heter fröställning, vad vet jag. Ser jag ut som en sån där hortonom, eller...

Det är i alla fall en växt. Sånt där som växer utomhus och vissnar till hösten. Kan även växa inomhus, men då kallas det blomkruka.

Om det inte är sådant som växer i badrummet, då kallas det mögel.

Det finns även sånt som inte växer på träd, det kallas pengar.

Det finns dock sådant som växer på träd och det kallas parasiter.

Steget därifrån är inte långt till diverse VD-toppar och dylikt skräp.

Det enda som borde växa på dem är hjärnbarken.

Annars barkar det åt skogen.

Där kan de i så fall sitta på en stubbe och gnaga på sina barkisar

och tälja barkbåtar och hoppas att de inte sjunker...än mer.

Fridens liljor, gott folk!

  Ni får vrida på skallen...men det är bara nyttigt!

Dagens tävling:

Vad är detta?

a) lyxig dammtuss  b)  fågelrumpa   c) blomfrö  d) min nya frisyr  e)pudelöra

Kolla gärna in dessa sidor: Syltans söta saker!

Det är lite grejor från det hemma-hos reportage som  Femtiotalsbruden har gjort hemma hos just oss!

Del 1  och Del 2 kan du läsa om även här (fast där, till vänster klickar du...)

Idag ska jag på studiebesök på min blivande avdelning.

Min föräldrarledighet tar ju slut den 4 maj...

Då får jag äntligen vila upp mig, hahaaa!!

Ciao!

Klockan är alldeles för sent för att komma på något bra/kul osv. att skriva om... så då får det bli den goda rödvinsåsen, som får stå för det intellektuella ikväll!

Det passar väl alldeles utmärkt att göra den till middag på måndag kväll!

(med goda tillbehör förstås, inte bara sås, vetja! Rödvinssoppa låter ju inte så kul...)

Och visst låter det som om jag gillar rödvinsås, men minnesgoda läsare kommer ihåg från tidigare inlägg, att jag verkligen inte gillar rödvinsås.

Men jag vill bara försöka vara lite vuxen. Inget fel i det, va!

Jag kan ju låtsas gilla kaffe och konjak också, när jag ändå håller på.

Och vitt vin.

Champagne.

Leverstuvning.

Köttbullemacka.

Nog om det.

Min äldste son flyger just nu till  -  Kina! I ett flygplan of course!

Skolresa, kan man säga. Jag kanske får ett vykort...

                                    RECEPTET KOMMER HÄR...

½ gul lök, hackad

1 klyfta vitlök

Margarin

10 vitpepparkorn, krossade

2 msk tomatpuré

1½ msk vetemjöl

½ fl rödvin, t ex Il Nostro, ca 50 kr flaskan

1 köttbuljongtärning

3 msk soja

Vatten

Farinsocker efter smak

Fräs margarin och vitpeppar. Tillsätt löken, vitlöken och tomatpurén.

Red av med vetemjöl.

Tillsätt rödvinet.

Rör ner köttbuljongtärningen och soja.

Späd med vatten till lämplig konsistens.

Låt småputtra under omrörning en ½ tim.

Sila såsen och späd med ytterligare vatten vid behov.

Smaka av med farinsocker.

Godernatter!