Pärleporten kanhända...

Herregud, jag har inte gjort ett enda inlägg under hela mars månad och det är redan den andra!

Är jag saknad?

Eller sörjd och saknad av ingen...

Nu ska jag berätta om en speciell människa, som jag har stött på två gånger.

Hon kommer inte att kunna identifieras, så jag tar mig friheten och skriver lite om henne.

Å ena sidan skulle det vara skönt att kunna bete sig som hon gör.

Å andra sidan undrar jag varför ingen säger till henne! Så där kan man väl inte bete sig!!

(Fast vad vet jag, hon kanske är ”tillsagd” - but couldn´t care less!)

Jag sjunger (som bekant?) i Byhålas Kyrkokör.

I går skulle vi medverka under Högmässan. (Ni vet, söndagar är lika med kyrkdagar. Jag förmodar att flesta av er befinner er just där, på söndagar kl. 11.00 Äh, skulle inte tro det! Var är det för fel på Sängen kl. 11.00?

Mmm, era sjusovare!)

Som vanligt var det ganska folktomt. Och då är ganska en rejäl underdrift!

Vi i kören satt längst fram på framplockade stolar, snett vända mot församlingen. Jag satt (typiskt nog) längst till vänster, alltså närmast församlingen.

Vi hade tre inövade sånger att sjunga upp. Sedan skulle vi förstås bistå med de sex utvalda psalmerna och även några strofer mellan prästens litania (eller vad det heter...).

Och i församlingen sitter en söt tjej i trettio-årsåldern.

Längst fram. Så att alla kunde höra henne. Och det vill jag lova att vi gjorde!

Och det ska man ju egentligen inte klaga på, för de flesta som besöker kyrkan sitter och mumlar, rädd för att sjunga fel i en psalm de aldrig har hört, där tonerna går upp och ner i en väldig fart.

Så tänk då hur detta kunde låta, när den söta tjejen tog i för Kung och Fosterland...Och lite till.

I fel tonart. I fel takt. Helt utan samspel med de övriga. Ibland sjöng hon för fort, ibland för sakta.

Men högt var det! Det var så högt och fel, så vi i kören kom helt av oss i en av psalmerna. Ganska så pinsamt! (och då är det väl tur att kyrkan inte var fullsatt...färre vittnen...)

Just i denna speciella psalm, som vi inte hade hört förut, utan bara tränat på strax före Högmässan, var det tre verser. Och i början på varje vers, så tog vi i, av Kung och Fosterland. (Ni märker att även jag har hakat på det ny-gamla intresset för Kungahuset...)

Alla tänkte unisont; nej nu attans (man får inte svära i kyrkan, av någon outgrundlig anledning) ska vi minsann greja det! Men men... några få sekunder senare var vi knäpptysta, hade ingen koll vilken tonart ville skulle ta.    Fel – vi var inte knäpptysta! Vi satt och skrattade så tårarna rann!

Några av damerna i kören kastade dock arga resp förvånade blickar på den söta tjejen. Men hon sjöng på! Hon fyllde hela kyrkorummet med sin ”vackra” sång! (Gud dömer ju ingen, så han var säkert nöjd, att han hade en sådan sann entusiast bland sin hjord.)

Men vi hade gett upp. Det fanns inte så mycket mer att göra, än att dölja ansiktet och torka tårarna.

Prästen var härligt diplomatisk efteråt. Hon ställde sig upp och sa: "det måste vara den svåraste psalmen vi någonsin har sjungit i kyrkan. Men då får vi träna på den till nästa gång." Endast med ett litet leende på läpparna.

Sen blev det kyrkkaffe.

Och som sagt; man ska ha kul i kyrkan!

Pax vobiscum!

Hej och hå!  Ni som har varit inne och läst på förra inlägget, kanske blev lite förvånade när ni kom till fel länk "österns röda ros". Den var lite felkopplad... Detta är nu åtgärdat, och ni kan nu fortsätta er resa mot okända mål.

G´day!

Jag vill bara påminna gamla, och tipsa nya, läsare om att ni kan gå in på

Kapitel1.se och läsa mina små noveller.

Om du vill läsa om en sommarflirt i Stockholm, mellan en busschaufför och en motorcyklist, där den ena kör ikapp den andre och slår följe, så

tryck här!

Om du hellre läsa om en stackars svan som har hamnat lite vilse i tillvaron och håller på att bli överkörd bland en massa lastbilar men räddas av sanna hjätar, tryck här!

Och tryck här   om du vill läsa lite mer kåseriaktigt och sanna skrönor ur det verkliga Syltan-livet! Den är under uppbyggnad, så det kommer att komma fler kapitel.

Om, och jag säger bara OM, jag hinner skriva tillräckligt många kapitel före den sista mars i år, så kanske, jag säger bara KANSKE, anmäler jag den till "Bok-SM" som Kapitel1.se har anordnat tillsammans med Aftonbladet. Och DÅ kommer jag behöva eran hjälp med att rekommendera den. Förutsatt att ni tycker att den ska rekommenderas förstås.

Det finns ju en hel del andra som också har skrivit böcker till Bok-SM...

Och det skulle inte förvåna mig om deras är bättre än min... Snyft!!

Och som min klära Blogg-kamrat österns röda ros skulle ha sagt:

Jag är en hallick, och Kapitel1 är min prostituerade...

Men hållå!! Fattar ni hur STORT internet är??

just precis, stor som rymden, är internet....

På tal om internet...  vi har just sett årets första fluga!

Här - i vårat vardagsrum! Den får ju faktiskt en ganska lång respit, för det är ju inte förrän en lång bit in på sommaren som man bara vill ha ihjäl dem!

Terve!

Gulligt lås, va! Och så är det ju på Kungliga Djurgården som

jag såg detta. Där allt ska va sååå gulligt, vetja!

"Är det inte det ena, så är det det andra, sa flickan och blödde näsblod."

Skulle man kunna sammanfatta all den blodvite som har drabbat mig under två dagar.

Det började med att jag skulle kasta tomglasburkar i en uppsamlingsigloo.

Jag körde ner handen i påsen och "Aj f-n, vad det gjorde ont"!

En burk hade gått sönder utan att jag hade märkt det.

Det ville aldrig sluta blöda... som tur var hade jag lite papper att vira runt fingret, så jag slapp söla ner hela affären, som jag gick till sen.

(Jag kan tyvärr inte visa någon bild på skadan, då min kamera inte tar micro-bilder...hm)

Igår förmiddag, innan mitt semmelbesök, så satt jag i soffan med två vilda tvillingar på 15 månader. Det härjades och kastades med kroppar. Ömsom tårar, ömsom skratt, nära till alla känslor. Även för mor, ska det visa sig.

"Kabbong" - så far lillkillens hårda skalle rakt mot min mun och tiden stannar liksom upp ett slag. Allt rör sig i slow-motion. "Kviiid", sa mor, öm som bara attan. En annan som har varit med förr, har vett att lämna de unga tu, och ta fram is från frysen och vira in några bitar i en handduk.

Sedan satt jag där i säkert trettio minuter och tryckte handduken mot överläppen. Man ville ju liksom inte ha "LindaRosingläppar", om ni hajar...

Ett tag låg själva semmel-ätandet i fara, men tur som en tokig, så gick det bra att ta små tuggor. Och det är ju så himla lustigt med sådana här skador.

Det kändes som om jag hade en bula av golfboll-karaktär, men spegeln måste ha varit dålig putsad, för hur jag än tittade och tittade, så inte tusan såg jag någon golfboll inte... Och min man var lika närsynt när han kom hem. Jag fick ingen större medlidande, måste jag säga. Fast jag hade den blodiga handduken som bevis.

Vad hände idag då, undrar ni kanske?

Jo, plåsterpaketet kom fram igen!

Min kära mor var här och passade lite barn och diskade lite disk.

"Pang och kras", så åkte en ganska så fin liten raritet i golvet och gick i "bisen tutar" (tusen bitar, då!)

Och ja, det var mor, och inte jag som var förövaren. (Dyrt med diskhjälp.)

Vi hjälptes åt att plocka upp bevismaterialet och sopade noggrant.

Vad hjälpte det? Föga!

Senare gick jag där med mina bara fötter och kände av en brödsmula under foten. (Jag lovar att det kryllar av brödsmulor i ett hem som bebos av tvillingar!)  Inte f-n var det en brödsmula! Det fick den andra foten smärtsamt veta, när jag försökte bli av med den, genom att gnugga höger fot mot vänster fot.

Blodet droppar, blodet droppar, skaldade hela köket.

(Det blir ingen bild på denna heller. Inga microbilder, om ni minns...)

Konstigt; ju mindre sår, ju mera ont.

Ju mindre bil, ju större plats.

Ju större barn, ju mer bekymmer.

Ju mindre mat, ju större hunger.

Ju mera snö, ju mer att skotta.

Ju tröttare skalle, ju sämre blogg...

Go'natt!

Som av en händelse, så meddelar Kungahuset en förlovning på  -

Fettisdagen... say no more, say no more!

Så nu startar "Cirkus Viktoria"...suck!

Jag hade iallafall ett supertrevligt semmelbesök igår.

Tre glada bagarbarn och deras mor kom hit med hemlagade semlor!

Mycket mandelmassa blev det!

Nu ska jag vara lite "nytttig", vilket i det här fallet inte betyder att jag ska äta färre semlor, utan jag har morsan som barnvakt, så jag ska fixa och dona här hemma, i alla gamla surdegar.

Ciao!

Hur jag än gör, så vill inte bilden på salta kissen (i förra inlägget) bli normal!!

Stackarn är ju alldeles för fet!

Men visst, salt binder ju vatten, så man kan ju bli lite uppsvälld...

                             ÅTGÄRDAT!!! KOLLA SJÄLVA! KISSE NU FIN!

Nu ska jag äta semlor, återigen!

Är inte livet gott, så säg...?!

Ciao!

Till er alla som inte orkade läsa mitt förra inlägg, pga det var för långt och segt...Only for You:

Här är den fina brickan jag köpte för 5 kr på loppis i lördags.

Det var väl ett kap, så säg! Tradera; here I come! Kanske...

(bilden är lite suddig, jag vet...trodde du att du behövde putsa glasögonen helt plötsligt? Jag borde ha gjort det, när jag godkände bilden kanske...)

Gissa vad detta är:

a) Arrakboll    b) thésump   c) snushög   d) råttbajs   e) kärnkraftsavfall

d) Maud O´s hjärna  e) skiter i vilket, men rackarns snygg tallrik!

Tror ni denna skulle bli en storsäljare? Vårt senaste heminredningstips till er, OCH spartips!  (Alla har väl en gammal skrivmaskin hemma...)

Om ni har undrat var ekorren som satt i granen tog vägen, så kan vi meddela att han har flyttat hem till oss.

Salta katter, är inte det sämsta! Denna söting är bara en av alla i vår stora kattfamilj, beståendes av olika typer, utom livs levande typer. Denna är en saltströare. Fint ska det va! Finsalt, alltså...

Om man vill ha Pommac hemma hos oss, så får man nöja sig med att titta på denna skylt. För ärligt talat, det är inte gott. Smakar som gammal öl, typ...

Jag läste för ett tag sedan en insändare i DN, om färgen rosa.

Att könsrollerna inte satt i själva färgen, utan det var upp till varje förälder att se till lära tjejerna att det var ok att se ut som en prinsessa, men bete sig som en kille, bli smutsig och skrika högt.. Eller lära killen att det var ok att vara kille och ändå gilla rosa, ”tjejlekar” och prinsessor.

Typ...

Är det så enkelt, undrar jag? (Jag sitter inte inne med några färdiga svar här, bara så ni vet! Gör någon, kan man undra??)

De sista tio åren (?) har det blivit en explosion av prinsssor, rosa, glitter och de mjukaste gosedjur. Små "flickrum" inreds från golv till tak med färgen rosa. "Grattis på födelsedagen"-annonser fylls med små prinsessor på korsen och tvärsen. Det finns Bh för fem-åringar...Eeeh??

Däremot verkar det ”grabbiga” vara konstant; dinosaurier, bilar och blått, blått, blått.

Jag har ju en kille som är 18 år (som snart ska rycka in som befäl...snyft!), så jag har lite att jämföra med i minnet. Det ”tjejiga” var inte hälften så ”tjejigt” för 18 år sedan.

Visst, det fanns ”mylittlepony” i rosa och glitter, men jag minns faktiskt att många tyckte illa om det, att det var för mycket! Ha! Det var ju bara en fis i rymden, mot dagens "tjejsaker". (Fast barnen tyckte de var ”ursöööta” förstås! As always!)

Så min grabb lekte med svärd, gillade dinosar, bilar och monster.

Men – han älskade mormors alla glittriga smycken och ville alltid ha nagellack, när jag målade mina naglar. Som bebis hade han även rosa, vita, ljusgula kläder. Han hade gult som favvo-färg i många år. Han älskade roliga huvudbonader.

Nu har jag ett tvillingpar, en av varje sort. (En kille och en tjej, betyder det!)

Eftersom vi har ärvt en hel del kläder till dem, så passar inte allting ”färgmässigt”, om ni hajar.

Just nu har killen en rosarandig mössa, som är för stor för henne och hon får ha en blårandig mössa som – rätt gissat – är för liten för honom. Om han sedan får en rosa napp, blir folk helt konfysa!

När man har två lika gamla barn att klä på några gånger om dagen, så kan man inte vara så kinkig med färgerna. Det är liksom det sista vi tänker på.

Först ärvde vi bara ”killkläder”. Och jösses, det är ganska tråkiga färger i längden, eller hur.

Blått, brunt, beige och … blått till förbannelse. Dystert! Men samtidigt är det praktiska kläder, som båda två kan använda, även om man vill piffa upp det lite ibland. Det är ju skitcoolt med kamouflagebrallor till en rosa tröja, både för tjejer och killar. Tycker jag, iallafall...

Sen ärvde vi ganska mycket ”tjejkläder”. Men nästan inget av det kan ju han använda, sorgligt nog.

Eller ska vi vara så modiga, att vi sätter på honom en glitterrosa top med hjärtan första dagen på dagis?? Han kommer ju garanterat tycka att den är fin!

Det finns ju numera jättefina kläder, unisex, för barn. Men de är skitdyra (oftast) och vad ska vi i så fall göra med alla kläder som vi ärvt, som inte är unisex? Man måste ju vara lite ekonomisk också i detta läge, med två penningslukande tvillingar (Och det har bara börjat, jag vet!!)

Fram till sex (eller sju, minns ej) års ålder, så har killar och tjejer ingen uppfattning om olika kön, om man inte skriver det på näsan, förstås.

Så om man inte säger: ”nej, den tröjan kan du inte ha, det är en tjejtröja” eller ”det är bara tjejer som har nagellack och tofs i håret” , så bryr de sig inte.

Märk väl att jag inte ger något exempel på vad tjejer inte får göra!

Läste nyligen ,att i ordboken finns inte ordet ”flickpojke”, däremot en mängd synonymer på ”pojkflicka”. Tål att tänkas på!

Vi har ju ett ypperligt tillfälle nu att försöka fostra båda barnen till att bli hyfsade könsneutrala!

Funkar väl utmärkt, tills de börjar på dagis... Suck!

För där kommer det garanterat att finnas någon ”snäll” kompis som talar om vad som passar sig, om man är kille resp. tjej. Fast tids nog vet dem ändå, bara det inte blir alltför tidigt.

Och jo, jag tycker det är jättefint med klänningar och jag tycker det är jättefint med rosa!

Men det finns ju gränser.

Tjejerna måste få bli skitiga och kunna klättra i träden och gasta lite och killarna måste få känna sig fina och få pyssla lite och svassa omkring med morsans brudklänning.

För jag tror inte ett ögonblick på att killar som har rosa per automatik blir bögar.

Om så vore – so what!

Det tråkiga vore ju om min dotter inte kommer att tycka om klänningar, bara för att hon aldrig fick ha sånt när hon var liten, så alltså får hon ha det nu... om ni förstår. Eller så blir det en klänningsrevolution, bara för att hon inte fick ha tillräckligt med klänningar... ”Damn if you do, damn if you don´t”!

Och man vill ju inte att sonen blir mobbad, bara för att han har lite rosa på sig en dag i skolan.

Självklart kan det inte ligga i generna, eftersom bilar och rosa inte har funnits i urminnes tider, eller hur. Jag förstår inte dem så säger att det ligger i generna. Hur tänker man då?

Det gäller att hitta den ”lagoma” medelvägen. Det hade ju varit bättre om jag absolut hatade rosa eller absolut inte tyckte att killar kan ha rosa.

Så nu får alla barn hos oss ha rosa, blått whatever...bara de inte fryser!