Jag vill bara fresta er lite, så här i lunchtider.

(Eller middag, beroende på när du läser detta.)

Det är bilder från min oerhört trevliga lördagskväll.

Toast Skagen som förrätt. Utsökt!

(Det var ju jag som blandade till den...)

Och dagen till ära – Coca cola i glaset!

 Plankstekar på långa rader. Visst ser det gott ut!

(Är du vegeterian – blunda!)

Hm, vad har hänt med denna plankstek?

Jo, den är min och jag gillar inte rödvinsås.

Eller Harry Kårr Verts med bacon runt.

Och så tog moset slut, men det gjorde inget

för det är alltid så mycket mos ändå på en planka...

Men den var god, vill jag lova!

Och inte en enda ostrongaffel i sikte på hela kvällen!

Sen spelade vi ett parti Alfapet.

Seeegt men roligt! (Därav ett parti)

Sen lite övningskörning på det och man var färdig för bingen!

Alltså jag har redan körkort, men grabben behöver lite träning.

Knappt... Han är faktiskt skitduktig!

Ciao!

Jag hinner precis i tid, att gratulera min kära kusin vitamin borta i staden Bergen i Norge. ( Ni vet, vårt bästa grannland i väster, de som har en massa olja, fisk, skidåkare och höga fjäll. Och så har de världens bästa släktingar, nämligen mina!)

Hon fyller i alla fall år idag, ganska många år faktiskt.

(Jo, Ruskesnusken, det är bara att inse att det är ganska många år. Närmare pension än studenten har du kommit...Snart blir du säkert Bestemor också.)

Hoppas du fick en fin födelsedag!

Jag kanske ringer någon dag...

Dagens Nyheter har en MYCKET intressant artikel idag, så här dagen före Internationella Kvinnodagen

”Inga bovar i Daniels släktträd”, står det på sidan tolv.

Man får se ett släktträd, med början nederst av Daniel själv och sen grenar det sig uppåt - men ENDAST på Daniels pappas sida!!

Och de har inte funnit några kriminella element eller något annat suspekt. Alla har rent mjöl i påsen. Och nästan hela släkten har hållit sig i Hälsingland från mitten av 1700-talet.

Men jag saknar verkligen släktträdet på hans mammas sida!

Man blir ju lite orolig. Hade de inte rent mjöl i påsen, kanske? Var de inte äkta Hälsingar från 1700-talet? Var det för mycket ”patrask” att visa upp?

De kanske inte var av samma kaliber som den manliga grenen, som bestod av bönder, skogsarbetare, lärare, sjömän, sockenskräddare, soldater och torpare...

Eller – O hemska tanke - kvinnosidan har ingen som helst betydelse?!

Den är inte intressant!

Kan det vara så ”1800-tal” år 2009?

För hur jag än letar i artikelns slut, så står det inget om att del 2 i Daniels släktträd publiceras i morgon...

Vilket vore en rolig grej, med tanke på att det är just den Internationella Kvinnodagen. Hoppas jag har fel och att Dagens Nyheter redan har tänkt samma tanke som jag.

Jag ska hålla utkik.

Fast egentligen bryr jag mig inte ett spår om ”Prins Daniels” döda släktingar.

Jag har nog med mina egna.

Detta är delar av mina döingar till släktingar.

Morfar står tvåa från höger.

Som kontrast till denna låtsasvärld av prinsar och prinsessor, så kan ni länka er till en underbar sida som heter Fulheten.

Ni finner den på högra marginalen i denna blogg. (Ej i politiken, märk väl!)

Eller klicka på ordet ful.

Annars ser jag framemot min  lördag.

Skall tillbringas med min äldste son, min bästa vän och hennes söner.

Allt i maten och sällskapsspelens tecken!

Fridens liljor!

Jag tror att jag var en Dalkulla i mitt förra liv. För jag tror att vi är som katter; vi har nio liv.

Några kanske har lite färre och några kanske har fler än nio.

Men eftersom jag inte har bott i Dalarna, så måste jag ha varit en Dalkulla i livet före detta.

För dalmål är den lättaste dialekten för mig att ta efter. Jag behöver bara höra den i någon minut och VIPS så hakar jag på. Om omständigheterna tillåter, vill säga. Folk får ju inte tro att jag driver med dem, förstås.

Det är samma sak med finsk brytning, men det har ju sina förklarliga skäl. Mamma är ju finsk...

När man har tillbringat några dagar i Finland, så märker man att man sjunger med liksom.

Men åter till Dalarna!

Jag hade en gång en handledare som var Dalkulla. Vi satt på ett ”call-center”, kan vi säga.

Gissa vem som pratade som en fullfjädrad Ludvikabo till slut?? Jag till och med antog hennes namn, ”Linda”! Helt crazy! När jag ringde upp någon avdelning inom företaget så sa jag alltså:

”Hej, det är Linda från call-center. Kan du hjälpa mig med en sak?” Efter några sekunder kom jag på att jag sagt fel namn, och utbrast; ”NEJ, jag heter inte LINDA, jag heter Syltan.”

”Ehhh, vet du inte vad du själv heter? Udda!” fick jag till svar.

Detta hände minst två gånger, pinsamt! Snacka om att gå upp i sitt arbete!

Har ni varit i Dalarna?

Där är ju löjligt vackert! Ett sabla vykort, vart man än åker. När man åker bil, så glor man och glor, höger, vänster, höger, vänster. Inte undra på att man alltid har nackspärr när man är där...

(Detta scenario gäller för övrigt även Norge, men det är annan historia.)

Jag har turen att få tillbringa några dagar i Dalarna varje sommar, sen en tid tillbaka,

Tack vare min vackra man! Eller hans släkt, kanske man ska säga.

Nu fattas det bara en Dala-dräkt!

Till min glädje fann jag detta klipp i morse på Aftonbladet.

Nu kan ni alla träna på att bli kullor och masar. Bra va!!

(jag har nu pratat till barnen hela morgonen på dialekt)

http://mittklipp.aftonbladet.se/app/viewMovie.action?id=27190

Denna and-unge är en äkta Dalkulla! Den simmade i en insjö i Gagnef i somras. Till sommaren ska vi bjuda den på barbeque...

Morsning korsning, som man säger i Mooora!

Sitter och slötittar i ”På stan” (DN-bilaga) och halkade in på en artikel med Carl Jan Granqvist som ”Veckans lantis”.

Vilka snobberier den mannen besitter! Hör här bara:

”Ostrongaffel”, blir svaret på frågan om ”användbar pryl i Stockholm”.

(Att sticka folk i rumpan med när man står på tunnelbaneperrongen, eller...?)

”Hotell Diplomat” blir svaret på frågan om ”Bästa hotellet”.

(Låter svindyrt, är svindyrt, men men den ligger ju i alla fall på hans favvo-gata ”Strandvägen”.

Undrar om han har provat vandrarhemmet vid Blåsut någongång?)

Hans senaste Stockholmupptäckt, den går inte av för hackor! (Ni som tror att han ska säga något galleri eller café eller inredningsbutik, ni kommer nu att bli grymt besvikna.)

Och jag citerar: ”Att före detta statsminister Göran Persson har hittat ett chambre separée på Restaurang KB”. Slutcitat.

Charmknutte där!

Hur upplever han då den typiske Stockholmaren?

Jag, som är infödd Stockholmare jajamensan, var tvungen att slå upp ett ord, för att överhuvudtaget bergripa vad karl menade. (Nej, det var inte ”chambre separée, där använde jag min fantasi och det var inte ostrongaffel heller, även om jag hade önskat att jag inte visste var det var...)

Nu kommer det ett litet citat igen, håll i er:

”Jag undrar om det finns någon. För mig är väl ändå en Stockholmare en köpmansfamilj (sic!).

Stockholm är ju Sveriges bourgeoisies centrum. Här finns de gamla tongivande familjerna inom industri och handel.”

Jag ger er översättningen direkt på detta ord, som låter som en maträtt, Bujjabääs ni vet!

Bourgeoisie (fr. "borgerskap", "borgerlighet", "medelklass"), term som ursprungligen betecknade invånare i en stad, senare inskränkt till att åsyfta de mest förmögna stadsinvånarna, i synnerhet handelsmän.

Inom marxistiskt språkbruk avser bourgeoisie den borgerliga egendomsägande klassen, kapitalisterna, mot vilken proletariatet kämpar med om makten över produktionsmedlen. Efter revolutionen skall bourgeoisien, enligt marxismen, avskaffas som klass tillsammans med alla klasser. (Wikipeida)

Och eftersom Calle verkar vara en man i tiden, så tror han att ”för de flesta svenskar är nog kungafamiljen det som kröner Stockholm.”

Och jag som trodde att de bodde på Drottningholm?!

Där är det lantligt, vill jag lova.

Så jag ser framemot nästa veckas ”Veckans lantis”.

Det kan ju bara bli Daniel (Ockelbokillen ni vet) som kommer i fråga till en kortintervju, eller hur.

Undrar om han också skulle svara ”Ostrongaffel”?

Möjligtvis på frågan; Om man inte har egna hantlar, finns det något i hemmet som man kan använda i stället?

Vickan skulle istället ha svarat ”Ostrongaffel” på frågan; Vad bör varje modern flicka ha i handväskan?

Vad jag skulle ha svarat på den frågan?

”Parabolantenn och tandtråd”, kanske. Men jag kanske inte är så modern, förstås...

Hälsningar från "No-more-Mrs-nice-guy" (tillfälligt i alla fall.)

Ps, en sån där ostrongaffel, kan man ha den till att pilla sig i örat med?

För i så fall skulle jag vilja ha några såna. Finns de på Jula?

Jag är ju en sån där person som, trots att jag bloggar själv, inte hänger med i den s.k bloggvärlden.

(Vilket solsystem tillhör den? Eller ligger den bredvid Pluto...)

Men ni som läser detta, kanske hänger med där och då undrar jag:

diskuteras det något om detta att löntagare inom Metall går ner i lön??

För det borde det verkligen göra! Och inte bara där, utan överallt, på alla arbetsplatser och kaffehus och i alla skolor.

För det är helt vansinnigt! Varför ska arbetarna få ännu mindre av sin redan pissiga lön?      (Ursäkta franskan, som farfar skulle ha sagt!)

Det är inte arbetarna som ska konjunkturanpassa sina löner, utan det är väl de som har de högre lönerna/bonusarna som ska se om sitt hus. Och då menar jag inte att de ska roffa åt sig ännu mer, utan de ska ödmjukt be om ursäkt för att de är så djävla giriga. Tittar de aldrig på teve, läser de inte tidningarna? Häromkvällen var det en pensionär som kom till tals, hon hade åttatusen kronor , efter skatt, att leva på.

Det är vad en sån där girig person gör av med på en kafferast kan jag tro.

Har de ingen verklighetsuppfattning? Har de ingen inlevelseförmåga?

Moral – någon??

Tydligen har en del (alla?) arbetare gått med på att sänka lönen, för annars kanske de förlorar sina arbeten istället... Snacka om utpressning!!!

Varför göra det till deras problem, när lösningen finns mycket närmare än vad cheferna gör sken av.

Sänk era egna löner/bonusar, ska det vara så svårt!?

Dela på bördorna, ni som har den riktiga förmågan! Visa riktig solidaritet! Det är inte bara ett ord för världens alla arbetare, utan för alla som bebor den här knäppa planeten, dock med betoning på  ”den som äger mest, ska ge mest!”

Nä, just det, då är det ingen kapitalism längre, tänkte inte på det...

Sorry, alla arbetare, ni får nog ge bort delar av er lön ändå. Och i sann solidarisk anda, så tycker jag att vi alla arbetare ska förena oss och ge bort delar av vår lön. Alla! Inga undantag! Helt frivilligt! Även du!

Och till arbetare räknas alla som tjänar mindre än 30.000 kr/mån.

Före skatt, gu´bevars!

Det vore väl en vacker handling, så här i kristider, så säg.

Lika vackert och fantastiskt som att Vickan och Danne ska gifta sig.

Låt oss fokusera på det kommande bröllopet, och lönesänkningen förstås, glöm inte den i din glädjefnatt över bröllopet, så ska du se att det känns bättre när vi alla tittar på ceremonin på våra teveapparater nästa sommar.

Men du – glöm inte att spara lite av er lilla lön, till era barns kommande bröllop, för det är inte alla förunnat att skita i sparandet och sedan skicka ett litet brev till regeringen för att tigga lite...

En del är så fräcka, eller hur!!

Annars då? Går bilen bra?

Måste måste bara citera Niklas Wahllöf på Dagens Nyheter!

Idag skriver han på ”TV och Radio” sid. 22.

Eftersom han har fått till texten så perfekt, så citerar jag honom och lägger endast till;  kunde inte för ett ögonblick ha sagt det bättre själv!

(Han äger! som de yngre säger!)

”...en förtvivlad pubägare ska av en vrålande tevekock få en salivstänkande utskällning för sin fullkomliga inkompetens (troligen också för sin omanlighet), en byggnadssnickare kommer att ifrågasätta själva intelligensen hon en villaägare som inte har lyckats montera en trappa, någon annan kommer att dratta om kull av taxfreefylla och under stora protester tas i förvar, ytterligare någon ska be ett vettskrämt offer om ursäkt för misshandeln förra året.

Ni vet hur den ser ut, intimitetsteven. Det är kärleks-och könsliv rakt ut i rutan, havererade livsprojekt, kroppskomplex, sällsynta fetischer eller ekonomiska tillkortakommanden...

...För de tittar ju på, barnen till de inblandade. Och barnens kompisar tittar på. De ser mamma eller pappa, eller båda, glatt stå i teve och basunera ut det som varit familjens eget lilla problem:

”Nae, jag köpte den här crosshojen istället för att betala räkningarna, då, och nu har det visst gått åt helvete”, eller ”Hunden här, alltså han skiter på mattan, fan gör man?”

Eller: ”Aha, du menar att man alltså inte enbart kan äta godis till middag, varje dag?”

...Att föräldrar förfasas över sina avkommors framfart är inget nytt. Men att skolbarnsföräldrar, inför Victoria, Daniel och fosterlandet och Hela Det Svenska Folket, inklusive de egna barnen, så flagrant förnekar sin roll – det är ganska nytt. Är man hemskt omodern om man också tycker att det är ganska sorgligt?

Dina barn drömde om en, kanske två, i hela världen att se upp till. De fick ingen.”

Slutcitat.

Anledningen till att jag citerar honom, är att jag själv har suttit framför teven och kollat in en del program, typ Lyxfällan, och så ser man att barnen finns i bakgrunden, ledsna, sittandes i en soffa, framför kamerorna... Hur kan man ens fundera på att barnen visas i teve, när man står där som en misslyckad vuxen person, som inte kan ta hand om sin egen ekonomi. Ingen skam över själva problemen, det kan säkert drabba de flesta av oss av olika anledningar, men vad har barnen med det att göra. Hur låter det när de kommer till skolgården? ”Hahhaa, jag såg dig på teve igår, din morsa verkar ju skitknasig. Min morsa sa att din morsa måste vara en sån där shoppaholic, som bergis dricker för mycket också!” Osv.

Nä, fy fan, helt enkelt! Varför tänker inte folk? Är man så djävla kåt på att få vara med i teve, så hjärnan slutar att fungera, eller vad är det frågan om?

De svenska s.k ”nanny-programmen” har jag inte ens orkat titta på!

Vad händer om det är någon man känner igen?

”Där går hon/han. De kan inte ta hand om sina barn, de verkar ju ”mental” hela högen...”

Tacka vet jag Bolibompa!

Fridens liljor!

Lustighet 1.

Jag går till brevlådan och ska hämta post. Jag tar upp två tidningar och tre kuvert.

De tre vita kuverten är adresserade till mig. Jag hinner tänka en del på några sekunder.

Har jag fått kedjebrev? Har jag fått inbjudan till något? Tre vita kuvert på en och samma dag, det hör inte till vanligheterna nuförtiden, eller hur. Och inte fyller jag år heller...Konstigt, tänker jag och går in i köket för att genast sprätta upp dem.

När jag står där vid bordet, så trillar polletten ner. Inte en sekund för tidigt...

Jag har nämligen budat lite på Tradera och ”vunnit” tre stycken vykort förra veckan.

Att de tre skulle trilla ner i min brevlåda samma dag, var ju lite otippat. Det är klart att man reagerar med förvåning och i det närmaste bestörtning (med tanke på att det kunde vara kedjebrev!)

Lustighet 2.

Barnen sitter vid matbordet och käkar sin lunch. Jag känner mig lite törstig och öppnar kylskåpet och tar fram en Loka-flaska för att stilla min törst. Ställer den på bänken. Just då gnäller det ena barnet till, så jag går fram till brödbänken och ska ta fram mer bröd till lilla madame. (Så att hon tystnar, gnäll är ganska jobbigt, men det fattar ni ju!). Efter det går jag till kylskåpet och ska ta ut en Loka-flaska. Men det finns ingen! Hyllan är tom! Jag tittar i flera sekunder och tänker att

”har min man gömt flaskan? Varför? Det är ju inte Cola, så varför skulle han gömma den?”

Sen kastar jag ett öga på bänken. Där står en Loka-flaska! Men inte ens när jag ser den, så inser jag att det är jag själv som har ställt den där... Är det nån annan i huset? Har den stått där sen i morse, men att jag inte har sett den? Omöjligt! Vad blir då kvar? Just precis, jag själv har ställt den där!

Men när då? Jag försöker se för mitt inre hur jag har gjort det, men kan inte få fram en sådan bild i skallen. Känner att jag bara måste acceptera att jag har ställt den där och det bara för några sekunder sedan.

Lustighet 3.

Tittar mot köksbordet. Där sitter två stycken små barn med mat i hela ansiktet.

Vilka är dem? När kom de dit? Var det länge sedan? Är det någon som kommer och hämtar dem snart? Vad gör jag om de börjar grina? Eller bajsar på sig?

Sedan inser jag att de är mina! Ramlar ihop i en hög mitt på golvet och gråter!

Fast jag måste väl acceptera att de är mina...

Osökt kommer jag att tänka på Tradera...

Lustighet 4.

Men att blogga; det kommer jag alltid ihåg!

Tjillevippen!